Nödvändigheten i att dansa av Kerstin Thorvall

Som jag använder litteraturen, hade Kerstin Thorvall med sin inneboende vindande, dansen som livsbejakande medel. När hon dansar känner hon sig maximalt levande. Uppgivenhet, depression och ålderdom flyr sin kos. Utan prestige med stor glädje tar hon sig an alla typer av danser från disco till tango. Hon dansade jazz flera gånger i veckan i tio års tid, 20 kg äldre och 20 kg tyngre än de andra i gruppen.

Problemet är att hon tar ut svängarna för mycket. I den svenska kulturen som Magnus Uggla sjunger om, passar sig inte den typ av extas som hon ger uttryck för. Hon sätter huvudet på spiken när det kommer till den alkoholromantiska dubbelmoral som förekommer i vårt avlånga land. Om man gör bort sig och tar ut svängarna för mycket när man är full, då är det ok. Men när man håller sig till läsk och kaffe – som i Thorvalls fall – då är det inte okej att tjoa och tjimma eller låta höfterna gunga vildsint. Som en röd tråd genom hennes liv går skammen som närstående får henne att känna. Eller egentligen är det väl de som skäms. Inte konstigt alltså att hon kände sig mer hemma i kulturer med ursprung på sydligare breddgrader. Muslimer är ofta ett gott sällskap då de inte heller dricker.

Sen har vi det här med männen. Många tycks tro att det är mäns uppskattning som gör henne upprymd. Enligt Thorvall är det sekundärt, mer som en bonus. Att utses till baldrottning är förstås roligt när man är präglad av amerikansk kultur där ungdom, smalhet och försiktighet premieras hos en kvinna.

Thorvall ville med den här boken sprida dansens goda kraft. Hon använde den själv som veckogudstjänst, magisk kraft, istället för terapi och antidepressiva. Hon ville främja disco för pensionärer.

Kerstin Thorvall var en fantastisk författaren och en inspiratör som trotsade sina rädslor och gick sin egen väg. Både i sina böcker och i livet. Den här boken är inget undantag, jag blir inspirerad och intresserad. Och som jag längtar tills jag är vaccinerad mot corona och själv kan dansa igen.

Här får vi också läsa om hur föraktad hon blev efter att ha brutit ny mark med sin bok Det mest förbjudna. Och om hur dansen lockade henne till Senegal där hon skulle medverka i en slags nyförlösande ritual, (vilken hon smet ifrån).

Cora Sandel skrev den fantastiska novellen Lyckan inspirerad av Thorvalls förhållande till dansen. Lyckan finns med i den här boken. Sandel skriver: ”Och nu hade han låtit henne uppleva det här, denna befrielse, denna förnyelse, detta mirakel [dansen]. En gammal ful hamn hade fallit av henne medan hon dansade. Löst ifrån den och fri hade hon rört sig i ett nytt element, känt sig hemma i det med kropp och själ. Det var jag som dansade, tänkte hon konfyst. Men det är inte jag som sitter här.”

”Leendet blev stort, vilt och strålande – Och plötsligt släppte hon alla sina levnadsårs grepp om sig själv. Som man kastar sig i sjön, kastade hon sig framåt i dans. – – – Hon var fullkomligt lycklig. Befriad, ung, lätt och spänstig. Det tog sig också uttryck. Hennes dans blev djärv, med kraftiga armsvängningar. Hon studsade från marken som en fjäder man släpper.”

Avslutningsvis lyfter Thorvall några dansterapeuter och deras goda arbete: Britta Haugen, Maria Llerena (flickan från Havanna) och Karin Thulin.

Kommentera