Ormen av Stig Dagerman

Ormen var Stig Dagermans debutroman, publicerad 1945. Han var bara 22 år när han skrev den och det är anmärkningsvärt med tanke på den psykologiska mognad och omfångsrika kunskap som texten vittnar om. Men på samma gång märks det att den är skriven av en ung författare. Den är enormt pretentiös, och ojämn. Det råder ingen tvekan om att han hade en otrolig känsliga för språket. Första halvan av boken, inordnad under avsnittet Irene, är så späckat på metaforer att hälften vore nog. Jag blir dels trött på det, dels imponerad då hans metaforer inte bara skapar bilder utan närmast gör texten somatisk. I förhållande till den överarbetade inledningen känns den återstående delen nästan som en halvmesyr. Alltså bara nästan.

Romanen är löst sammansatt. Av formen finns mer att önska, menar jag. Scenen är en svensk kasern och karaktärerna är värnpliktiga, samt några ”brallisar”. Avsnitten handlar om olika personer som vi flyktigt får bekanta oss med. Karaktärerna flyter ut i sin strävan att figurera symboler för tesen. Ormen som metafor för fruktan, går som en röd tråd från början till slut, men jag tycker ändå att helhetsintrycket blir aningen splittrat. Jag hade uppskattat om exempelvis Irene återkom i de senare avsnitten.

Han är lite hemlig Dagerman. Det är som att han försöker gömma sig bland metaforerna. Romanens distinkta sensmoral kommer dock med en förklaring avslutningsvis vilken jag upplever som överflödig. Från att lämnat många andra trådar öppna är han närmast övertydlig vad det gäller huvudbudskapet:

Spoilervarning!

”Å i en värld av idel rapande harmoniker är sönderslitenhet å förmåga till fruktan kanske det nödvändigaste av allt. Därför vill ja riva söner alla hönsnät man spikat upp kring sin fruktan, öppna entréerna för ormarna i ormgården å krossa glas i badkaren hos alla dessa som säger sej ha sökt å funnit lyckan, därför att de är en obarmhärtig sysselsättning att leta efter harmoni när de finns så många ensamma i världen. Som diktare anser ja sålunda inte att de tillhör mina plikter att lugna å bygga vågbrytare. i stället betraktar jag som min skyldighet att så långt de står i min förmåga oroa å riva ner fördämningar. Endast den som är förtrogen me sin fruktan är medveten om sitt värde, de vill säja känner inget behov av att blunda varken när han går förbi kärr eller tennisplaner.”

En diktarens fruktan är större än andras, och det är som det bör. Vi måste leva i samklang med ångesten. Hans evangelium 22 år gammal 1945, är alltså acceptansen. Acceptans som metod inom psykologin slog igenom först på 2000-talet.

Man måste ta kontexten, i vilken Dagerman författar romanen, i beaktande. Att vara verksam som militär under beredskapstiden var naturligtvis minst sagt skrämmande. Den unge Stig Dagerman var en av alla unga växte upp under krigsåren och tvingades in i militären. Att lägga fram fruktan i ljuset, istället för att tränga undan och inte låtsas om den, är också att ta krig på allvar och ett sätt att försöka undvika det.

Tragiskt nog blev denne mästare av feelbad inte mer än 31 år gammal. Efter återkommande depressioner och flera självmordsförsök gasade han ihjäl sig, 1954.