Jag har som ambition att läsa minst en bok från varje land i världen (helst på svenska, i värsta fall på engelska). Peppad blev jag när jag hittade den rumänske författaren Mircea Cărtărescu (f. 1956), flerfaldigt prisbelönad, nobelpristippad och översatt till ett tjugotal språk.
Tyvärr rann peppen av mig lite när jag började i denna maxade och märkliga bok. Nostalgia (från 1989) är flera olika berättelser som mest av allt kretsar runt just berättande. Det är lika mycket en roman som en novellsamling med lila trådar som löper genom verket. Jag upplever att författaren leker med mig när han löst och ledigt växlar mellan olika jagberättare vilka – mer eller mindre – påminner om Cărtărescu själv, (en är kvinna). Han skildrar hur det är att växa upp och vara galen i att läsa, att känna sig fel bland jämnåriga och att vara ohjälpligt och olyckligt kär. Det handlar om att göra kön (genus) och att balansera på gränsen mellan psykiskt frisk och sjuk. Det är som att berättarna ska komma fram till något men hela tiden förlorar sig i nostalgins svarta dagg, bland minnen och drömmar, absurda fantasier och surrealistiska sagor.
”Jag var helt okunnig om allt som mina jämnåriga älskade. Under de två år som krisen varade närmade jag mig vansinnet till den grad att jag fortfarande känner dess kalla andedräkt svepa kring skallen. Så som skinnet sakta skalas av när ormen ömsar skinn, så lösgjorde sig min värld från den verkliga världen och blev en parallell film med karaktär av dröm.”
Enligt mitt tycke är Nostalgia som helhet för spretig och överlastad, den massiva textmassan blir ganska långtråkigt att läsa. Jag gillar metagreppet, att de fiktiva berättarna ibland avbryts av ”författaren” som kommenterar vad han skrivit och hur han tänker på Kafka, Rilke, Zola, Rousseau, Proust, Woolf med flera. Jag vill också lyfta fram hans fantastiska naturbeskrivningar, spindlarna kryper över boksidorna på ett fascinerande sätt. Flera gånger får hans prosa mig att haja till. En gång när han skriver om djurplågeri, då blir jag förbannad. Ofta blir jag imponerad. Exempel:
”När man för handen över teveskärmen omedelbart efter det att utsändningen avslutats och apparaten släckts känner man i fingrarna tusentals kittlingar och hör ett oväntat häftigt elektriskt sprakande. Men om man drar en andra gång med handen över det släta glaset märker man ingen spänning alls: skärmen har blivit livlös. På samma sätt smeker jag dig nu, Nana. Dina bröst, axlarnas muskler de säger mig inget mer, de är föremål som stolen eller lakanet. Samtidigt stiger i ditt inre, ditt innersta, ditt djupaste väsen till ytan, som en ö skulle stiga ur havets djupblå vatten, skogsklädd och färdig, med djur, fåglar, blommor och trollsländor. I det du upphör att vara kvinna blir du kvinna. Vi börjar prata.”
Här kommer jag nu till det som jag måste erkänna överraskar och imponerar och som förmodligen är anledning till att Nostalgia censurerades när Rumänien var en diktatur: Cărtărescu skriver inte sexistiskt, han skriver feministiskt. Han verkar fascineras av och dras till kvinnor och han lyckas med konststycket att förmedla detta med insikt i patriarkatets faktum, utan förakt. Han skriver trovärdigt om lesbisk kärlek, om andra kvinnor och om egna ”kvinnliga sidor”.
”Du har tur: du ska bli kvinna. Vi män duger ingenting till. Vi söker ständigt sånt som vi aldrig kommer att få reda på. Vi förstör våra liv, av ren och skär galenskap fjärmade från andra. Kvinnan är den sanna människan. Vi är bara modifierade, stympade människor.”
Hans människosyn gestaltar sig för mig i lila nyanser vilka han ständigt återkommer till. Han uppehåller sig inte bara vid det manliga (blå) eller kvinnliga (röda) utan ser hela den komplexa människan. Hon är förstås syrenfärgad, som bokens framsida.
”Jag har tänkt att jag ska skriva ner något av det jag ser i violett blixtbelysning..”
Om man vill läsa en översatt bok av en annan rumänsk författare kan man välja Himlen i magen som hans fru Ioana Nicolaie skrivit.
Senaste kommentarer