Den här korta och kraftfulla romanen publicerades första gången 1985 och skrevs under en period där Enquist led av missbruk. Här finns en berättare som tycks stå nära författaren själv i det att han förlorade sin far tidigt i livet och att han har en väldigt porös gräns mellan vakenhet, dröm och sömn. Jag tänker mig att författarens ångest, självhat, skuld och dödslängtan – som missbruk brukar kunna leda till – drev fram den här enastående skildringen där författaren känner för och ger utstötta människor litterär gestaltning.
Man kan tycka att diegesen är splittrad, med disparata karaktärer vilkas historier löper parallellt. Det känns lite rörigt först men sen förstår jag att det är i berättaren huvud vi befinner oss. Han tänker på dessa människor och låter dem ta plats i honom. Tillsammans ska de lösa uppgiften. ”Tillsammans är man en människa.”
Det är Pasqual Pinon med två huvuden som pryder omslaget. Han fanns på riktigt på 1800-talet och blev upptagen i en turnerande freak-show. I romanen har hans benigna tumör fått en egen allegoriskt anstruken karaktär i Maria. De betraktar varandra som man och hustru. De hör bokstavligen samman tills Gud skiljer dem åt. De kan inte se varandra i ögonen och det är bara Pasqual som kan höra Maria, inuti sitt eget huvud. Omgivningen kallar Pasqual för satans barn, han är avhumaniserad. Maria är ingen alls, förrän Pasqual beslutar sig för att kalla henne Maria.
Sen har vi en annan historiskt levande gestalt; Ruth Berlau, Berthold Brecht älskarinna. Ruth går runt med ett huvud i gips föreställande Brecht. Hon är alkoholist.
Den fjärde tråden spinner runt makarna K och en ung man som mördar deras dotter. Han kallas ”vargen från Säter”. Paret är separerade och hustrun blir intagen på mentalsjukhus. De hatar varandra men har samlag.
Romanen tar itu med vad som definierar det mänskliga och var gränsen går. Flera av karaktärerna avhumaniseras av omgivningen eller sig själva, och de hyser dödslängtan, men är ändå mänskliga. Den handlar om avståndet människor emellan. Svårigheten med att nå fram till varandra. I flera av historierna återkommer läppar som rör sig men utan ljud. Man kan hamna under isen, och gör det bokstavligen i romanen. En annan människa måste komma nära för att smälta isen, ”andas fram sitt ansikte”. Och det för oss in på kärleken som romanens undertiteln ”En kärleksroman” implicerar. Jag hittar mestadels den medmänskliga kärleken (agave), där hämnden enbart är av ondo. Det handlar också om behovet av att bli sedd som människa. Skräcken över att bli sedd och skräcken över att inte bli det. Att få en klar bild av sig själv verkar inte vara möjligt. Människan är alltför komplex och föränderlig.
Jag tolkar Maria som en metafor för en kvinna fångad i ett patriarkat. Det är bara via sin man hon kan göra sig förstådd. Maria ”förblev hela sitt liv infångad i hans huvud”. Vilket också kan betyda att kvinnlighet skapas i huvudet. Maria kan också stå som metafor för missbrukarens relation till alkoholen, man vill både bli av med den och ha den kvar i sitt liv.
Jag skulle kunna ha med massor av citat som påvisar Enquists vackra prosa. Fåglar som lyfter låter läsaren känna att det finns en slags lätthet ändå, i den annars övervägande smärtsamma berättelsen om människor som lider. Det är djupt imponerande hur han lyckas bjuda in till en metafysisk upplevelse samtidigt som den mänskliga realismen hela tiden närvarar.
Alldeles för snabbt kommer det fantastiska slutet som binder samman denna cirkulära kortroman. Vilket också är ett steg bortifrån den linjära kronologin som knappast fungerar väl för att beskriva människans leverne. Jag tolkar texten som en bön om att bli sedd och förlåten, som att den nedstörtade ängeln är författaren själv.
Senaste kommentarer