Mina ryska vänner av Johanna Melén

Jolka-palki! (Jäklar också, på ryska.) Det här var läsning som fick igång mig. Jag har ett stort intresse av Ryssland och Sovjetunionen. Jag vill veta mycket men vet väldigt lite om det moderna livet i Ryssland. Jag är osäker på om jag sett en enda rysk film eller tv-serie. Tveksamt om jag läst någon samtida rysk författare heller (däremot klassisk). Tips mottages tacksamt!

Jag har i vilket fall hållit väl till godo med den svenska korrespondenten som levt delar av sitt liv i Ryssland, och som skrivit ett mycket intressant dokument i Mina ryska vänner. Det börjar 1999 då Melén studerar i Sankt Petersburg med målet att lära sig ryska och skaffa ryska vänner. Hon lyckas med båda. Genom att följa vännerna Lena, Sergej, Olga, Natasja, Vika med flera kan jag åtminstone förnimma någon slags känsla av att leva i Ryssland. Melén målar fram en bild genom att beskriva hur människor beter sig, vad de berättar, hur de klär sig och hur de luktar. Hon har också gjort intervjuer.

Ryssland är då postkommunistiskt, mittemellan det gamla och det nya. Mellan öst och väst, mellan kommunism och kapitalism. Författaren upplever ett fattigt Ryssland, med stora klasskillnader. Ibland fick medborgare lön i livsmedel, om de fick något alls. De sker två terrordåd då 1999, som landets ledning menade utfördes av talibaner tillhörande Tjetjenien. Dessa skräckinjagande upplevelser banade väg för Putin. Men redan redan då fanns misstankar om att det var den ryska säkerhetstjänsten som var skyldiga till dåden.

Här får jag lära mig om hur stort behovet var av en ny ledare då. Att Putin ansågs vara ett alternativ mittemellan sträng kommunism och fri liberalism. Den demokratiskt valda Boris Jeltsin, som ledde landet antiauktoritärt och lät omvandlingen från planekonomi till marknadsekonomi gå för snabbt, orsakade kaos för stora delar av folket. Rika oligarker och affärsmän gynnades. Jeltsin hade lyckats uppnå en förhållandevis levande demokrati, med hyfsat fria val, yttrandefrihet och frispråkig press. Men också hunger, krig och ett samhälle på randen till sammanbrott med regelbundna inflationstoppar. Priset på varor kunde variera från en dag till en annan. Putin lovade ordning och reda. Han lyckades också förbättrade ekonomin och den materiella standarden. Men han ströp demokratin.

Han satte en affärsman som opponerat sig, i fängelse. Det var slut med fri media. Under Jeltsins tid hade man kunnat se satiriska program om landets ledare. Nu blev teven något man kritiskt kunde kalla för ”zombielådan”. Ryssland gick alltmer åt den konformism som rådde under sovjettiden.

2006 försvann alternativet ”mot alla” på röstsedeln. En opposition uppmanade medborgarna att rösta på vad som helst förutom Putins parti Enade Ryssland, för att ge maktpartiet en knäpp på näsan. Alltså det vi känner igen som missnöjesröstning. Jag tänker att det går kanske inte att jämför Ryssland med Sverige. Ryssland har imperiekomplex. Många anser att Putin fått landet på fötter och gett det sin självständighet och stormaktstillhörighet tillbaka. Men ändå. Orsaken till missnöjesröstning verkar bottna i liknande problem. Saknaden av olika partier att rösta på, som står för olika saker.

Vid omval 2011 som egentligen bara hade en möjlig utgång i och med fusk, utbröt demonstrationer. Då hade många medborgare fått en stabil ekonomisk tillvaro och godtagbar materiell standard, men nöjde sig inte längre bara med det. De ville också ha en fungerande demokrati. Demonstranterna möttes med våld och bestraffningar. Efter det ändrades lagarna för att skydda Putins plats vid makten och konservativa ortodoxa värden uppvärderades. Att demonstrera blev olagligt, homosexualitet förbjöds.

2014 sker annekteringen av Ukrainska Krim, som delade ryssarna i två läger samt föranledde sanktioner. Detta isolerade det ryska folket ytterligare. (Krim kan förresten kanske liknas lite vid Gotland på det sättet att det var till Krims stränder ryssarna reste under sovjettiden.) Rubeln rasade jämför med utländska valutor och Meléns vän Olga har inte längre råd att resa.

Putin har fortfarande stöd av vissa som oroar sig för att om Putin inte kan omväljas riskerar ledningen övertas av en nationalist. Men det är ingen risk att de blir av med Putin. 2020 genomfördes en röstning som av Meléns vän liknas vid ett skådespel. Lagarna som tidigare reglerade att inte samma person skulle kunna vara president mer än åtta år i sträck, punkterades, igen, och nu kan Putin sitta kvar vid makten till 2036.

”’Vet du’, skrev hon [Olga] som kommentar till någon av alla mina frågor om den politiska utvecklingen, ’jag har en känsla av att man ser på politiken annorlunda här jämfört med i väst. Här är politiken och människornas liv mycket tätt sammanflätade. Enkla människors liv är så beroende av politiken samtidigt som politiken här är så föränderlig. Och därför har man tröttnat på att prata om den, att alls tänka på den.’ Som en slags förträngningsmekanism. I väst däremot, skrev Olga, levde människorna på i sina välordnade liv och kanske till och med hade lite långtråkigt. Då kunde det bli som ett intresse i sig att intressera sig för politiken, att analysera och reflektera, även om man egentligen inte behövde. Som en slags lyx.”

Jag får en förståelse för känslan om att vem som sitter vid makten är egalt. Den folkliga viljan saknar betydelse. Putin eller någon annan maktgalen. Vissa menar att man istället bör fokusera på vad man kan påverka, sin egen hälsa, sina närmaste, sitt hem och så vidare.

Avslutningsvis måste jag skriva något om bokens fysik också. Endast med ett avtagbart pappersband finns information om titel och författare. Lyfter man av detta band kan man inte döma om bokens innehåll förrän man öppnar den. Som en metafor för att inte låta utsidan ta fokus. Jag tolkar det som en motståndshandling till klickbetesrubriker och glansiga omslag. För att få veta något ordentligt måste man förkovra sig i innehållet, inte nöja sig med att titta på fodralet.

Tack till Natur & Kultur för recex.

Kommentera