Jag vet hur det känns är en kåserisamling från 1972. Thorvall skriver mestadels fogligt om barn, hattar, citronkola och Paris. Som alltid med stor sinnlighet och genomskärande blick. Det handlar också om dagar då ansiktet är som överdraget av äggvita, och det är omöjligt att skratta. När man inte står ut med andras duktighet, välkomponerade bilder av näringsriktiga frukostar och skryt om sunda motionsvanor. Hon tar, som alltid, den förfördelades parti. Hon påminner om att det finns de som inte orkar, som inte har möjlighet, som saknar förutsättningar. Litteraturen blir som en hävstång, ett sätt att vända underläge till överläge.
Thorvalls storhet ligger i att hon vågar låta bli att spela skön, duktig och smart. Hon har modet att framstå som pinsam och enkel. Många som skriver upproriskt idag gör det på ett coolt sätt. Jag tycker det är coolt att våga visa sig svag. Men kåserierna är mindre öppenhjärtiga och därför gillar jag dem inte lika mycket som hennes skönlitterära texter. Att läsa den här boken är som att titta på en plansch av henne.
Senaste kommentarer