Men fatta då! Tonåringar i familjen av Jesper Juul

Jag har läst de flesta av Jesper Juuls tidigare böcker om barn. Hans föräldrafilosofi passar mig; att man ska sträva efter att vara en autentisk människa (ej professionell pedagog) med sina barn, visa vad man känner, berätta vad man tänker med ett personligt språk (som börjar med jag). Lita på att barnet är kompetent, och att det gynnar barnet när en förälder visar sina egna behov (i rimlig utsträckning förstås). Straff och fördömanden ska undvikas eftersom det på lång sikt är kontraproduktivt. Det bidrar mest troligt till att barnen lever ”dubbelliv” och ljuger mycket.

I den här boken är tonåringarna i fokus. Eller egentligen föräldrarna och hur de måste släppa kontrollen. Först och främst proklamerar Juul att tonåringar är människor som ska respekteras. Att prata ner tonåringar som att de är galna, hormonmoster eller egoister är givetvis inte ok och inte heller sant. De gör precis det de ska, tränar på att bli självständiga och ansvarsfulla. De flesta (alla?) barn och tonåringar tar hänsyn till sina föräldrar på olika sätt, förhoppningsvis minskar detta i tonåren varför vi föräldrar felaktigt kan bli provocerade.

Det som är grejen med tonåren är att uppfostringsfasen är över och att vi som har barn i den åldern måste fatta det. Det vi har förmått lära våra barn upp till att de är tolv år, ska nu barnen själva lära sig att applicera i livet. Vi föräldrar har lyckats – menar Juul – om barnen klarar att ta reda på vad de själva vill, vågar testa sig fram och göra fel, vågar lita till sig själva och ta egna beslut. Tonåringar som aldrig överträder föräldrarnas gränser eller regler kan ha bristande självtillit. Barn som vågar gå emot sina föräldrar är dels självsäkra, dels säkra på att föräldrarnas kärlek är konstant även om regler bryts eller prestationer uteblir.

”Ungdomsåren består av tusentals experiment, och ungdomar mognar bara om det också finns plats och möjlighet att dela de misslyckanden de gör med sin familj. Ju mer isolerade, straffade, undervisade och kritiserade de unga blir, desto mindre lär de sig om sig själva, om sina starka och svaga sidor.”

Det föräldraansvar som kvarstår gäller relationen till tonåringen. Juul menar att föräldern fortsatt ska verka som sparringpartner och stöttepelare. I det samspelet kan de vuxna med fördel fråga barnen hur vi kan hjälpa dem. Kanske vill de inte ha vår hjälp utan prova att ta eget ansvar. Då accepterar vi det, och sen kan vi fråga efter ett tag igen. Om vi fortsätter med uppfostran i en tid när barnet ska prova sina vingar riskerar vi att bli dess fiende.

Boken börjar med en introduktion där Juul presenterar sina tankar om hur föräldrar måste ställa om från uppfostran till relation. Sen kommer ett avsnitt med brev från rådvilla föräldrar som Juul svarar och där upprepas egentligen bara samma filosofi som redan presenterats i introduktionen. Frågorna gäller skärmtid, ansvar för skolarbete, fult språk, alkoholkonsumtion och att hjälpa till med hushållssysslor – saker som jag tror alla tonårsföräldrar känner igen sig i. Sista avsnittet består av dialoger från ett seminarium där tio familjer träffade Jesper Juul och samtalade om sina problem. Och samma råd kommer från Juul igen. Egentligen har Juul samma svar på alla frågor, vilket blir långrandigt i en bok kan man tycka men när det gäller föräldrafilosofi som i det här fallet känns det väldigt enkelt plötsligt. Det här ska jag klara, tänker jag.

Inget välmående barn valde en väg någonsin för att en förälder sa det. Barnet måste alltså av egen lust välja den väg vi vill att de ska välja. Ha ha! Eller en annan lika bra väg.

”Strategier hör ihop med krig och reklam!”

Kommentera