Åttaåriga Maryam kommer som nyanländ till Sverige. Hon behöver acceptera många förändringar, lära sig språket, skaffa vänner och hantera saknaden efter mormor som är kvar i Iran. Maryam har skinn på näsan och ger uttryck för både ilska och besvikelse gentemot föräldrarna som har tagit beslutet att migrera. Maryam vägrar att prata svenska. Men som tur är når skrattet fram över språkgränsen.
Det finns jättemycket för ett barn, som inte delar Maryams erfarenheter av flykt, att känna igen sig i. Till stor del handlar boken om vänskap. Om hur vi är mot varandra. Om kärleken till böcker. Att säga ifrån vid rasistiska uttalanden. Om längtan, mod, saknad och svek. Allvarliga ämnen skrivna med en lätthet.
Bilderna med sina exakta ansiktsuttryck, fungerar perfekt som komplement till berättelsen och känslorna som den väcker. Kul att få se en korthårig ambulanssköterska och en kvinnlig läkare. Bilderna tillför en helt egen liten berättelse om Ida som ett barn som traditionellt kallats ”pojkflicka” (ursäkta uttrycket). Det är fint att detta inte nämns i texten och därför kan vidga idén om hur en flicka, eller ett barn som heter Ida, kan se ut.
Det är smart att ha med ord på persiska i boken. Det får läsaren att förstå hur det kan kännas att se på obekanta bokstäver.
En verkligt fin och viktig berättelse framförallt för oss som inte själva har upplevt flykt. Jag vill rekommenderar boken till alla barn, inte bara till dem på lågstadiet, gärna för högläsning. Till boken finns en lärarhandledning.
Nu väntar vi med spänning på nästa bok om Maryam.
Nioåringen ger Maryam och mormorsmålet betyg 4/5.
Senaste kommentarer