Med en glasklar och driven prosa trollbinder han mig. Utan metaforer eller abstraktioner, utan psykologisering och snitsiga formuleringar. Han gestaltar rakt upp och ner, osentimentalt utan att väja för det som är brutalt och äckligt. Jag som tror att jag är en läsare som framförallt gillar vackert språk inser när jag läser Vlautin att jag också älskar berättelser. Om de berättas väl. Willy Vlautin gör karaktärer till människor jag aldrig mött och tar mig med till platser jag aldrig varit på. Böcker kan vara otroligt olika, Vlautins skiljer verkligen ut sig ur mängden.
Fattigdom, svordomar, hunger, ärr, smuts, bekymmer, missbruk, smärta, damm och alkohol är ingredienser i den fond som vår huvudperson femtonåriga Charley marineras i. Han flyttar runt med sin pappa som tar olika ströjobb, när vi först träffar honom är de i Portland. Här möter Charley ljuset i mörkret; hästen Lean on Pete (me). Och det är så rörande att jag tror jag aldrig kommer att glömma den här läsupplevelsen.
Det är en hård och manlig värld som skildras men utan att jag som kvinnlig läsare känner mig negligerad. Författaren lyckas med konststycket att skriva om pålitliga kvinnor på ett realistiskt sätt utan att ens snudda vid något som liknar sexism. Men mest handlar det om utsatthet och ensamhet genom femtonåriga Charley som kämpar sig igenom motgång efter motgång.
Charley springer vilket är en praktisk och fysisk syssla som utan att det nämns i ord får mig att känna hopp. Löpningen betyder att pojken har driv, han kan förflytta sig i rummet och kommer väl också kunna förflytta sig från proletariatets botten, hoppas jag.
Lean on Pete finns också som film.
Senaste kommentarer