Mia Kankimäki, 40+ utan man, barn, jobb beger sig iväg på resor i historiska kvinnors spår. Kvinnorna hon tänker på om natten. Under tiden skriver hon drygt 400 förtrollande sidor om sina upplevelser, litteratur, kvinnohistoria och feminism. Nyckelordet är frihet!
”Visst, i bokstavlig mening är upptäcktsresor naturligtvis inte längre möjliga att göra, varenda vrå på hela klotet är redan genomletad, men för mig är upptäcktsresandet mer av en ståndpunkt, min egen personliga mission, ett vidgande av gränserna för min tillvaro som medelålders kvinna.”
Kvinnor jag tänker på om natten inleds med ett äventyr i Tanzania och Kenya, där Karin Blixen uppehöll sig ungefär 100 år tidigare. För läsaren blir det en angenäm mix av reseskildring och litteraturfördjupning. Jag läste Den afrikanska farmen tidigare i år och instämmer i Kankimäkis hyllningar (av Blixens mod!) och kritik (eftersom hon ju ändå var kolonisatör samt sköt mängder med lejon och andra vilda djur). Utan att varken idealisera eller dömma ger Kankimäki en bredare mer mänsklig bild av Blixen. Mycket mycket intressant!
Jag blir omedelbart stormförtjust i den introverta, kloka och roliga Kankimäki. Hur hon fäster blicken vid naturen och kulturen, att hon låter saker få vara komplexa och att hon bjuder på sina egna tillkortakommanden och självtvivel. Hon delar med sig av sådant jag vill veta och hon håller en fin balans mellan fakta och att berätta om sig själv. Hennes brinnande intresse för kultur, historia och konst överförs till mig via hennes sprudlande text.
”Vad kan en kvinna fyrtio plus utan familj göra med sitt liv när hon lämnat ifrån sig sitt hem och sitt arbete?” Denna frågeställning inkluderar ett norm- och samhällskritiskt synsätt och går som en röd tråd genom hela boken. Det tjusiga här är att Kankimäki inte bara teoretiserar kring frihet utan faktiskt också praktiserar den. Hon härmar sina kvinnliga förebilder som på 1800-talet vände ryggen åt normer och hysteridiagnoser, och som inte utan motgångar och bakslag, ändå lyckades uppfinna sig själva på nytt. Det är otroligt inspirerande läsning. Jag får en känsla av att allt går, hoppet finns, det är möjligt att vara fri.
I del två tar Kankimäki itu med upptäcktsresande 1800-talskvinnor; Isabella Bird, Mary Kingsley, Nelly Bly med flera. Och det är rent märkvärdigt spännande. De trotsade all världens motstånd och snäva normer och gav sig i väg i sina långa kjolar och korsetter. De skrattade (kanske) misstycket och dödsfaran i ansiktet, samlade in zoologiskt material och skrev sedan bästsäljande reseskildringar. Jag blir närmast euforisk av att läsa om dessa superhjältar och att få följa med på deras resor.
Sista delen behandlas nattkvinnor av typen konstnärer. Den otroliga Yayoi Kusama! Kankimäki åker till Florens och beundrar konstverk av bland annat Sofonisba Anguissola och Artemesia Gentileschi. Genom sitt feministiska filter silar hon renässansens konsthistoria och levererar den i en lättsmält och högintressant form.
Jag vill aldrig att boken ta slut. Men tyvärr gör den det och det är bara att hoppas på att Kankimäki skriver fler kvinnohistoriska skildringar. Precis som nattkvinnorna är en spruta inspiration rätt in i blodet för Kankimäki är hennes bok för mig. Hon har för mig blivit en nattkvinna.
1 kommentar
Såååå intressant och i vanlig ordning fantastisk recension!