Som jag har kämpat! Med minimal lust och stor vilja har jag tagit mig igenom 300 sidor ultrakompakt prosa. Jag vet att Jose Saramago har mycket att säga, synd bara att han inte alls pratar med mig. Så här lite bergtagen har jag inte varit sedan jag läste Bergtagen.
Klarsynen utspelar sig fyra år efter den fantastiska Blindheten, i ett modernt Portugal där 83% av huvudstadens invånare röstar blankt. Det är upprinnelsen till en dieges – som likt Blindheten men väldigt mycket tristare – handlar om människor som sätts i karantän och en maktelit och militärstyrka som vänder sig mot folket.
”Ibland blir man närsynt av att befinna sig för nära centrum för besluten, man ser inte lika långt längre, svarade den första med hjälparen visst, Du menar att om vi en vacker dag kommer att inneha en verklig befälsställning, som chefen, då kommer det samma att hända oss, frågade den andra medhjälparen, I det hänseendet finns det ingen anledning att tro att framtiden blir annorlunda en nuet”
Det här är en politisk allegorisk berättelse om att makt korrumperar, om hur lätt demokratin kan urholkas och om hur media och populism tar över till förmån för andlighet, moral och idealism. Tyvärr alltför aktuell. Här är orden ”blank” och ”vit” förbjudna vilket kan jämföras med det moderna Ryssland som förbjuder ”invasion” och ”angrepp”. Klarsynen är en satir, med referenser till Machiavelli och med en andlig nobless som påminner om Tolstoj.
Men. Texten som är fullklottrad med kommatecken är rent av läsovänlig. Det är lika glest mellan punkterna som mellan nittiovägarna på Gotland. Obegripligt varför han valt att skriva på det här sättet, den är tungläst helt i onödan. Romanen granskar och diskuterar strukturer, bokstavligen. Huvudperson saknas och karaktärerna är inget mer än sina yrkesroller. Det blir aldrig direkt spännande, vi får inte komma karaktärerna nära. Det känns inte som att Saramago på något sätt försökt göra texten sugande.
Det är mest tråkigt, nästan hela tiden, varken humorn eller obehaget når fram till mig. Lite fint är det dock att läsa om författarens hoppfulla inställning till folket.
Jag uppskattar författarens pacifistiska och maktkritiska hållning, men kan ändå absolut inte rekommendera den här. Blindheten däremot – den måste ni bara läsa.
2 kommentarer
”Blindheten”, visst. Men framför allt ”Baltasar och Blimunda”! fullständigt oemotståndlig. Mitt gamla pocketexemplar är alldeles vitt i ryggen av omläsningar. Länge sedan nu, för all del, men minnet, minnet! Märker att jag längtar tillbaka till den.
Författare
Jag ilar till biblioteket!