Här har vi att göra med en lönnfet, ofriserad, hastigt åldrande man, en författare i sextioårsåldern som liksom fallit ihop invändigt. Han dricker för mycket och är ointresserad av sitt arbete, hans älskade mamma försvinner in i demens, han vänsterprasslar och frun och de vuxna barnen har glidit ifrån honom. Litegrand en manlig fast lågmäldare variant av Hjulskiftes Louise.
Den här vemodiga romanen har en helt egen ton. Det är lite roligt ganska ofta. Jag omfamnar den torra, mörka humorn och tar mig an den patetiske huvudpersonen som delar namn med författaren. Romanen utspelar sig i författarens hemstäder Nykarleby och Åbo. Den vardagsrealistiska prosan (som ibland påminner om Karl-Ove Knausgårds) följer inte någon dramatisk kurva. Inget spektakulärt händer förutom det åldrande livet och tillbakablickarna. Det är en mild läsupplevelse.
”Allt det där kunde ha gett innehåll och spänning åt texten, tagit fram det oväntade och drabbande, sådant som fanns under ytan. Men ytan höll alltid för min dotter och mig.”
Peter Sandström tycks imponerad av hur kapabla kvinnor är. Han höjer inte upp dem på ett stereotypt eller orealistiskt sätt utan mer att han ger dem den kredd de förtjänar. Det är en avsevärd nivåskillnad mellan männen och kvinnorna i hans liv.
”Mamma sopade gatorna, städade torget, högg ved, vävde mattor i skymningsljuset. Mamma kunde allt. Hon styckade hönor med vassa knivar. Hon bakade de sötaste kakorna. Hon tvingade mig att äta smör för att jag var så mager. Kunde man annat än älska en sådan kvinna, eller alla andra.”
Författaren Peter Sandström har en klok maxim: ”Låt inte sanningen förstöra berättelsen!” Sandströms epik är inte att lita på, men det hindrar inte läsaren från att tro honom. Man ska låta texten vara sin egen, jag vet. Men jag kan ändå inte låta bli att tjusas av tanken att den här fina Karin kanske har mycket Mamm i sig ändå.
Det handlar mest om kärlek och hur knepig den är att greppa trots våra idoga försök att fånga in den med ord och handlingar. Svårigheten med nära relationer. Dem man håller mest kär, är kanske dem man behandlar sämst. Kärleken är ett tamdjur som smiter ”ut genom vädringsluckor och fönster som lämnats öppna i skymningen.”
Jag gillar verkligen hur han bara insinuerar att förare i svarta bilar kan vara knepiga, att ett barn kanske blir bäst på det som en förälder absolut inte kan och att han provar att ta sin mammas mediciner för att kolla biverkningar. Men jag tycker också att den är ganska ojämn.
Senaste kommentarer