Jag är glad att mamma dog av Jennette McCurdy

”Det är bra för mamma att ha något i mitt liv att se fram emot.”

Att projicera sina drömmar på ett barn kan väl vara en kärlekshandling, utförd i god tro? Säkert är det anledningen bakom flera barn som blivit stjärnor (<– en avlägsen släkting till mig). Men Jennette McCurdys mamma är en tokig fan. Hon drillar för hårt och beter sig alltför narcissistiskt för att det ska falla under begreppet kärlek. Vansinne är ordet. Ett exempel: Mamman duschar Jennette (Net) tretton år tillsammans med storebrodern som är sexton.

Självbiografier skrivna av kända människor från USA lockar normalt inte mig, men när Tone Schunnesson tipsade om den här i Cyklopernas land, blev jag nyfiken. Och det stämmer som hon sa; McCurdy är en mycket modig, rolig och generös berättare.

Tyvärr är den också lite som jag befarade; en lång räcka hemska saker som drabbar barnet Net, vilket gör åtminstone första halvan till en smått ytlig eländesskildring. Jag funderar på vad det är för mening för mig att läsa traumaporr där allt dessutom står klart upp och ner och jag som läsare inte behöver tolka eller knappt tänka. Vad får jag ut av att läsa detta? Att det är dåligt för en människa att bli känd som barn vet vi ju redan.

”Mamma får inte veta att jag gillar lila, eftersom hon föredrar rosa. Hon skulle bli knäckt om hon fick veta att jag har bytt favoritfärg till en som inte också är hennes. Det är ett privilegium att mamma älskar mig så mycket att något så litet som en egen favoritfärg kan göra henne förkrossad. Det är sann kärlek.”

Men Jag är glad att min mamma dog kan utgöra en viktig påminnelse om den maktställning en förälder alltid har i förhållande till ett barn och hur det maktmissbruket kan te sig. Ett barn kan inte lämna giltigt samtycke. Samt att man som vuxen har ett ansvar att larma när man ser andra barn fara illa. (Varför gör ingen i Nets omgivning något för att stoppa övergreppen?) En tonårsförälder som tycker sig lida av kontrollförlust kan bli lugnad av att läsa om lydiga barn som ett tecken på misslyckat föräldraskap.

Jennette McCurdy, född 1992, börjar spela in film redan som sexåring. Hennes galna mamma är fattig, mormon, hoarder och anorektisk. Hon behandlar sin lilla dotter som en utställningshund som tävlar i agility mot målet att bli en framgångsrik barnskådespelare. Net får med hjälp av mamman aneroxi som preteen och spelar samtidigt rollen som den matälskande Sam Puckett (iCarly). Det är nämligen ”roligt” med en smal kvinna som vräker i sig, om hon varit tjock och storätare hade hon säkerligen fått mail där folk ”informerat” om att det inte är bra att vara överviktig. En kvinna ska helst ha en kropp som ett barn och aptit som en vuxen kvinna.

Jag inser att det finns absolut något här att fundera kring ändå. Skildringen fångar något som är större än en narcissistisk mor och hur hon kontrollerar sin dotter. Anledningen till att somliga unga flickor till varje pris vill behålla din barnkropp är förstås att de tjänar på det. Flickkvinnan premieras på ett sjukt sätt i vår värld.

Net tänker dock saker som ”det är vidrigt att vara människa” inte ”det är vidrigt att vara jag”. Hon sjunker sakta men slår inte i botten förrän – ungefär i mitten av boken – när mamman dör. Då glider McCurdy in i nattsvart mörker och landar på en ny nivå av misshandel. Hon blir självdestruktiv med alkoholmissbruk och bulimi som följd. Det är brutalt. Den andra delen av boken är intim, berörande och stark.

”Utan mamma vet jag inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag behöver. Jag vet inte vem jag är.”

Jag tyckte det var en i överkant provocerande titel, men nu tycker jag tvärtom att titeln belyser det sanningsanspråk som McCurdy ska ha eloge för. Det här är en bra biografi.

”Jag undrar hur det skulle vara om alla var kända för sådant de gjorde när det var tretton: […] Högstadieåren är till för att famla och vackla och borde sedan sopas under mattan så fort de är över, eftersom man redan växt ifrån dem när man fyllt sexton.
Men inte för mig. I folks medvetande är jag för alltid den jag var då. En person jag växt ifrån för länge sedan. Men världen låter mig inte vara någon annan.”