Inte skära bara rispa av Agneta Klingspor

”Kvinnan som kämpar
för att förbli en hel och full människa
och kunna älska utifrån sin helhet
istället för utifrån sin ofullständighet
kan förefalla hård.” /Germaine Greer

Det här är Agneta Klingspors (1946-2022) pikanta debutbok som tillsammans med annan explicit och självutlämnande litteratur författad av kvinnor på sjuttiotalet stämplades som kontroversiell ”bekännelselitteratur”. Inte skära bara rispa är dagboksanteckningar från tiden då Agneta är mellan 16-30 år. Vi följer en ung kvinnas utveckling och jakt på jaget och friheten i kombination med kärlek, sex och många män. Författaren tycks influerad av Anaïs Nin och Erica Jong, hon går med i bräschen för att göra det privata politiskt..

”När preludierna är över och jag är ensam med en man i flera dagar, inser jag på allvar hur lite frigjord jag är. Min naturliga impuls är att fjäska. Allt mitt högljudda uppror är bara en reaktion på min djupa underdånighet.” /Erica Jong

Precis som Erika Jongs bok Rädd att flyga handlar om mer än knapplösa knull, gör Klingspors feministiska klassiker. Agneta är en protagonist som bjuder motstånd, hon känns väldigt ung och jobbig. Hon ”vill livet hett intensivt, ett blixtrande nu, inget gråhet.” Den unga Nina skymtar fram där i texten emellanåt vilket gör att jag känner mig närmast övermogen när jag läser. I början sympatiserar jag främst med Agnetas föräldrar. Dagboksjagets inte sällan irriterande tankar och reaktioner över sig själv och omgivningen är ändå intressanta då de utspelar sig i den ”vackra världen”. Det var en spännande tid präglad av politisk hoppfullhet, andra vågens feminism och sexpositivism som motvikt till ett tungt patriarkat. Agneta försöker hitta en framkomlig väg utan att passera kärnfamilj, monogami, mellanlägen, integritet, moderskap. Hon vill absolut inte gå i sina föräldrars fotspår, men hon vill säkert fortsätta vara medelklass.

”Jag har så många skiftande ansikten att jag inte vet vilket av dem som är jag. När jag är ett av dem börjar jag längta efter det andra ansiktet och tror att just det ansiktet är det rätta. Så pendlar jag. Jag väntar på en människa med vilken jag kan vara alla jagen. Det är något som kvävs, något som får offras i personligheten i ett förhållande.”

Hon söker en samlad och autentisk identitet bortom den manliga blicken samtidigt som hon hemskt gärna vill vilja ha sex med män jämt. Det fungerar inte så bra, bland annat på grund av känslor, ofrihet och oro för graviditet. Hon tänker på självmord, idkar hybris och självhat om vartannat, tar sig själv på väldigt stort allvar. Framstår som otålig, narcissistisk, extrovert, drömmande, dramatisk och sensationslysten. Hon verkar närmast överladdad på livet. Mot slutet mognar hon så smått, det är skönt.

”Vad gör jag av mitt liv? Lever jag mitt liv eller är det den bild jag skapat av mig som lever?”

Prosan är intensiv och stackatoartad som Suzane Ostens. Det är för många frågor för min smak. Hon saknar stöd i systerskapet som Marianne Lindberg De Geer. Agneta verkar inte haft några verkliga motgångar i livet, till skillnad från MLDG. Hon är arg på sina mamma som Kerstin Thorvall, men saknar humorn.

”Jag känner leda när jag möter människor som inte vidrör sitt innersta och därmed inte vågar röra andra. Bara umgås, inte röra. Jag vill röra. Jag vill vidröras.”

Det är ljuvligt att vara i en tid före digitalisering, klimathot, globaliseringens och kapitalismens topp. Men det här med fri kärlek, flersamhet och idén om att män och kvinnor har samma förutsättningar gällande sex, det tror jag inte på. Säkerligen har den här boken gjort mången kvinna gott, inte minst genom att få folk att börja prata om det privata, nu är den fin som ett tidsdokument.

”Min granne Lynda och jag talar om kärlek. Jag berättar att jag ofta hamnar i rollen av terapeut, frigörande kraften för en man som är känslomedveten. En sorts medveten moder, som ska uppfostra mannen till en medveten människa. Samtidigt som jag själv inte får något tillbaka. Hon berättar om exakt samma erfarenhet och hon har träffat många kvinnor som känner samma sak.”