Hundpojken av Eva Hornung

En prisvinnande bok av en kvinnlig författare som diskuterar skillnader och likheter mellan människa och hund, som utspelar sig i Ryssland och är baserad på verkliga händelser – det låter mycket lovande i mina öron. Men tydligen är jag lomhörd.

Så här i efterhand kan jag se tecknen. Det där blodiga typsnittet som titeln är skriven med borde ha gjort mig misstänksam. Samt att författaren alls inte är från Ryssland utan Australien.

Jag märker väldigt snabbt när jag börjar läsa (högt för min tolvåring) att prosan inte faller mig i smaken. Hundpojken är överbelamrad med ord som säger samma sak. Folk skrek och svor, som att de var arga, de väsnades, stimmade och slamrade. Sen hördes inget, inget gnällande, inget snubblande, inget rotande eller rasslande. Det var ”bara hans egen vitfrostiga andedräkt. Det var bara han som andades in och ut..” Sida upp och ner skriver Eva Hornung samma sak med små variationer. Av alla 265 sidor skulle säkert 200 kunnat strykas, menar jag.

Själva handlingen får mig ändå att fortsätta. Romotjka är en övergiven pojke på fyra år som i sitt sökande efter mat lämnar sitt iskalla hus och så småningom hamnar hos en hundflock i ett tillhåll vid en soptipp i Moskva. Hundarna har ett språk, en hierarki där pojken klättrar, de åker tunnelbana. Pojken går snart på alla fyra, bits, äter as med mera. Tyvärr säger Romotjka saker som ”nån har varit en egotrippad skitstövel” vilket stämmer dåligt överens med en fyraåring. Han är tyvärr helt obegriplig som karaktär. Jag får förresten ingen känsla för någon av karaktärerna i den här diegesen.

Det värsta är ändå att författaren valt att krydda sin illa berättade historia med flertalet brutala scener som innehåller våld, avföring och övergrepp. Jag misstänker att det gör att vissa upplever boken som spännande.

Efter 150 sidor lät jag mitt barn slippa denna smörja, men jag läste färdigt bara för att kunna skriva denna recension och varna er andra. Det kostade på vill jag lova. Så varsågoda.