Estela heter en människa som likt en stjärna lyser och blinkar men utan att synas. Vi träffar henne i en fängelsecell där hon försöker göra sig hörd. ”Hör ni mig?”, frågar hon. För de tysta väggarna, och för oss, berättar hon sin historia om hur hon för att hjälpa sin mamma med pengar lämnar det fattiga hemmet på landet och tar tjänst som piga hos en välbärgad familj i Santiago. I den familjen ingår en dotter som nu är död.
”..för att ta sig till hjärtpunkten måste man först rita upp konturerna. Och vet ni vad som döljer sig i hjärtat av en berättelse som den här? Strumpor svarta av smuts, blodfläckiga skjortor, en olydig flicka, en kvinna som håller fasaden uppe och en beräknande man.”
Tillsammans med gapskrattande fuktfläckar i husets bakre rum, som hon konsekvent vägrar kalla ”mitt rum”, lever hon i sju år. Tjänsten fick hon för att hon är läskunnig, pålitlig och har ett presentabelt yttre. Hennes överordnade är den föraktfulla frun, den distanserade gode doktorn och den matvägrande flickan. De vuxna är inte uttalat otrevliga även om de korrigerar hennes tal, de kallar henne för smeknamn fast det känns förstås aldrig familjärt, de betalar ut lönen punktligt varje månad. Men eftersom arbete som hembiträde försätter en människa i en ovärdig och omöjlig situation har Estela det givetvis skit. Den anställde exkluderas från ett eget privatliv vilket leder till alienation. Trots att det är Estela som bokstavligen håller flickan vid liv genom att laga hennes favoriträtt och truga i henne maten, är det nu hon som får bära skulden för hennes död. En piga är bra till så mycket, att lägga skuld på inte minst.
Det är en bedrövlig värld där slaveri finns. Arbetet som tjänstefolk i andras privata hem är väl det tydligaste uttrycket för ojämlikhet, men något politiskt manifest är tack och lov inte Rent hus. Alia Trabucco Zerán skriver med bravur fram det tysta skrik som ojämlikheten och medför. Estelas berättar en hel del om sin mamma som arbetade med att fläta en annan flickas hår medan Estela som barn fick vara på internat. Detta ger en bredare förståelse för den underordning som alltjämt är en del av vissa människors liv och som ger upphov till protesterande folkmassor och stenkastning i Chile. Det intressanta i här är att det kanske ändå inte är Estela som mår sämst i det rena huset. Den lilla flickan växer upp med hårdhjärtade föräldrar och hennes mående tar sig allt mer otäcka uttryck.
Estela däremot har livsbegäret och törsten intakt. Hon var älskade av sin mamma och vet därför något om sitt värde som människa, låter sig inte helt domesticeras och har alltså något gemensamt med den gatuhund hon i smyg låter bo i tvättstugan. Men inte kan hon, som hon först tänkte, stå emot, det blir som mamman sa att det skulle bli; hon börjar älska den lilla arga flickan som nu är död och frågan är om hon kommer repa sig från det?
Senaste kommentarer