Gästen av Emma Cline

Alex är ”gästen” i sin egen verklighet, men läsaren inser snart att hon är en opålitlig berättare och en bedragare. Hennes ”äldre pojkvän”/sugardaddy Simon kastar ut henne, men hon håller sig kvar på Long Island för att kunna återförenas med honom när han lugnat ner sig. Hon satsar på att hålla sig kvar på ön en vecka och det gör hon som ”gäst” hos olika personer i området.

”Alex var en sorts livlös social möbel, endast hennes närvaro var efterfrågad, en ung kvinnas ungefärliga storlek och form. Allt utöver att hon satt på sin stol och nickade med var störningsmoment.”

Den här boken är EXAKT som Gruppen, minus själva gruppen. Protagonisterna Hanna och Alex är oerhört lika. De är båda unga, vackra, alienerade kvinnor som missbrukar, manipulerar och ljuger för att snärja och utnyttja människor. De intalar sig att de är kära i personer som tillgodoser deras behov av lyx och pengar. De som blir utnyttjade har föräldrar som är rika och bryr sig om sina barn, om än för lite, vilket barnen uppfattar som kvävande och negativt. Men läsaren som är i bedragarens huvud misstänker att det är bland annat den delen som saknas.

”Men det var lätt att få honom att inte känna sig generad, lätt att le. Att göra det tydligt att inget, ingenting alls kunde skaka henne på något sätt. Var det inte det de ville allihop, att se ren acceptans i en annan människas ansikte. Ganska enkelt egentligen. Men ändå så pass sällsynt att folk inte fick det från sina familjer, från sina partners, blev tvungna att söka sig till det hos någon som Alex.”

Vi får inte veta speciellt mycket om Alex bakgrund. Inte gjorde Sigge Eklund det och inte heller Emma Cline väljer att psykologisera eller moralisera. Det gör att läsaren får bilda sig en egen uppfattning och till och med känna viss sympati för Alex som är både förövare och hora.

Jag tänker på klass och höga anspråk, hur vissa pendlar mellan att festa med kungen och hemlöshet. Men detta har jag redan skrivit om i samband med Gruppen.

Clines bok är ganska spännande men har ett segt mittenparti och ingen humor. Slutet är bra, men jag tycker Eklunds bok är snäppet bättre (kanske för att jag läste den först).