Den där – för mig – extremt avlägsna drömmen om den parisiska modellvärlden som det pratades så mycket om när jag var barn, som hörde samman med att bli upptäckt, skönhet, låg vikt, längd, Vouge och framgång, den kan nu bli verklighet. Linn Ullmann bjuder oss alla – korta som långa, tjocka som smala, gamla och fula – den erfarenheten.
”Målet är att du ska se ut som en tjugoåring som ser ut som en fjorton- eller femtonåring.”
Linn Ullmann är Skandinaviens givna svar på nobelprisade Annie Ernaux. Den här boken är i stilen oerhört lik Omständigheter som jag läste förra veckan (och ännu tänker på), dessutom går Flicka, 1983 i den franska trikolorens färger. Det finns en berättare som tycks sammanfalla med författaren, hon växlar mellan att se sig omkring, uppehålla sig i nuet och när hon blundar rusar den sextonåriga flicka hon var 1983 genom henne, ut över sidorna och in genom mig. Hon omnämns ömsom i det närgångna första person singular och ömsom i det mer distanserade tredje person (Ernaux grepp).
”Genom att skriva berättelsen så sannfärdigt jag kan, försöker jag samla dem i en kropp – kvinnan från 2021 och flickan från 1983. Jag vet inte om det är möjligt.”
Det kanske är lika bra att jag förtydligar att åtminstone Ullmanns modellvärld innehåller feta, svettiga män som beter sig vidrigt mot unga flickor. Det här var före metoo och låt oss bara hoppas att det är bättre idag (Triangel of Sadness kanske kan utröna det). Flickan som mot sin mammas vilja åker ensam till Paris är oerhört utsatt och skyddslös. Att läsa om hur utlämnad hon är till olika män som hon inte känner i ett främmande land där hon inte kan orientera sig är enormt plågsam läsning.
”Också han kommer många år senare att hinnas ikapp av det förflutna när ett tiotal kvinnor anklagar honom för sexuella trakasserier, våldtäkt och trafficking. Att någonting sånt – rättvisans händer – kan komma att drabba honom en dag föresvävar honom inte. Det föresvävar ingen. Inte männen, inte flickorna. Det är en annan tid.”
Läsaren förstår att det var någonting som hände då i Paris 1983 som flickan – som nu finns någonstans där inuti kvinnan – hållit inom sig. Något mer än att hon var dagvill. Hon kan ibland glömma bort det men hennes kropp glömmer inte.
Jag tycker om att författaren antar en undersökande ansats när hon nystar i minnet och försöker få fatt på sextonåringen. Hon är osäker på varför hon skriver den här boken men hoppas att det ska visa sig. Det är lyckosamt hur hon inkluderar läsaren i den metalitterära skrivprocessen. Prosan är dock ojämn. Vissa avsnitt är enormt bra, gestaltande och drabbande.
”Varje gång det går för honom sluter han ögonen och jag öppnar mina.
Varje gång han somnar sluter han ögonen och jag öppnar mina.”
Men i Ernaux anda tycker jag att boken skulle ha förkortats. Det blir tjatigt med alla upprepningar. Jag är heller inte förtjust i beskrivningarna av vad människor har för kläder.
Jag gillar däremot jättemycket hur hon beskriver alienationen som är ett faktum för henne både som flicka och kvinna. Hon är bokstavligen tudelad då hon har en låtsaskompis, en slags osynlig syster som i barndomen gjorde henne mindre ensam men i tonåren är en källa till osäkerhet.
Jag älskar hur böcker låter oss läsare uppleva och känna på farligheter utan att egentligen riskera någonting mer än besvikelse (det kan vara nog så besvärligt i och för sig, Kristina Lugn fick självmordstankar av dåliga böcker). Modellvärldens verklighet gör sig nog bäst som (auto)fiktion. Tack till Linn Ullmann som delar med sig så öppenhjärtigt.
Senaste kommentarer