Helena är medelålders, uttråkad, geolog som håller på med tektonik (kontinentalplattor). Efter en hedonistisk och euforisk upplevelse på en ostronprovning börjar hon intressera sig stort för ostron. Det är stiltje i förhållandet med partnern och med sin dotter har hon ingen kontakt. En morgon sätter hon sig i bilen och kör söderut mot Europas ostroncentrum Marennes i Frankrike. På vägen blir hon bekant med ett polskt syskonpar.
Parallellt berättas myten om hur ostronen av sorten Fine de Claire börjar odlas i Marenne på 1800-talet.
Motorn i den här berättelsen brummar igång redan i inledningen med ett citat av unabombaren som går ut på att klimat och ekonomi förhåller sig till människans beteende och omvänt, i ett komplext och ogripbart system. Ostrononindustrin är en perfekt metafor för ”människans tvångsmässiga drift att förslava, förädla, tvångsförflytta och korrumpera allt i denna värld hon utsett sig själv att dominera”. Ostron är inget annat än planterade mollusker som manierade borgarbrackor frivilligt låter sig luras att betala dyrt för. En slemmig bluff.
Problemet är att motorn sen går på tomgång fram till ungefär sida 160 då de polska ungdomarna får ta större plats i berättelsen. Trista Helena blir intressantare när de polska ungdomarnas liv tydliggör hennes privilegium. De har gett sig av västerut för ett bättre liv och för att få se havet för första gången. Helena har gett sig av för att hon är uttråkad. Författarens ämnesval om rovdjuret människan, klass, globalisering, klimatkris och krigets offer intresserar mig men jag blev ändå lite besviken på den här efter att ha tyckt så väldigt mycket om Odenplan.
Senaste kommentarer