Fåglarna av Tarjei Vesaas

Det blir mycket norskt nu. Men vad gör det. Fosse skriver: ”Konsten är inte nationell, den är lokal och internationell, det är inte så intressant om bildkonsten eller litteraturen är norsk eller svensk, det intressanta är om den är bra eller ej.” Bra är den, bättre än bra. Fåglarna är bland det bästa jag läst om utanförskap. Tarjei Vesaas litteratur är som litteratur är när den är som bäst. Den rycker mig ut ur mig själv och in i något helt annat. Jag ser världen med nya ögon, jag sätts i förbindelse med en annan människas inre.

”Tunna dimslöjor var allt som rörde sig – det var en fin höstmorgon. Solen gick inte att se än, men skulle snart komma med full kraft, och bränna bort de få dimvirvlarna.”

Det är i Mattis – eller Tusten som han ibland kallas – skor läsaren får gå. Han är snart fyrtio år och bor med sin storasyster Hege i ett torp vid en sjö. Tusten är ett invektiv som implicerar att Mattis är ”bakom”. Eller som han själv definierar sig, ”inte skarp”. De skarpa är kloka, de arbetar och försörjer sig själva, det klarar inte Mattis.

”Jämt gick det bra med rodden: Tankarna gick rakt ned i årorna i fina banor, de trasslade inte till sig som de gjorde i arbetet på land.”

Det finns en allvetande berättare här som fokaliserar Mattis och berättar ur hans perspektiv. Det är en fröjd att följa hans tankar som virvlar runt likt dimma. Han grubblar och funderar, letar tecken, analyserar drömmar och han frågar ofta sin syster. Men hon varken kan eller vill svara på hans existentiella frågor. Nästan aldrig tycker hon att det är något speciellt han kommer med. Inte ens morkulledraget över huset imponerar på henne. Hon verkar trött och börjar bli grå. Som två torra sammanväxta alar är de, det vuxna syskonparet som alltjämt bor tillsammans. Mattis har dåligt samvete, han vill förstås dra in något till huset och han vill respekteras som den vuxna man han är, men han blir av byborna antingen retad eller behandlad med omsorgen som vore han ett barn.

” – Var en vuxen karl nu, Mattis. Tänk dig för lite, som en vuxen karl får göra.
– Vad är det då? frågade han stelt.
– Tänk lite på andra med, sa hon. Det måste man när man är vuxen.
– Vilka andra? frågade han hjälplöst och skrämde henne.”

Jag läser Fåglarna med axlarna uppdragna. Det går inte att slappna av för när som helst, känner jag, kommer det gå åt pipan. Det är svårt att vara Mattis, att vara ensam, att inte räcka till, att vara annorlunda, att inte ha någon käresta, ingen att dela sina tankar med. Men han har ljus i sig också. Han är ärlig, enkel, mänsklig i sin värnlöshet. Förundran över livets mirakel, som andra vuxna kanske glömmer bort när de arbetar och bekymrar sig över brödfödan, den kan inte Mattis tränga undan. Hela tiden flyter den upp till ytan. Jag känner väl igen hans existentiella frågor från när jag var barn; varför är det som det är? Det kan ju ingen svara på som vuxen heller men nu vet man ju det, att ingen annan heller vet. Att gå i Mattis skor är också att bli varse en känsla jag stretade med som barn, det svåra i att vara helt beroende av någon annan.

Vesaas prosa är rak, enkel och perfekt. Texten har ett jäkla driv och kraften tycks komma ur motsättningen mellan det ändlösa inre och det begränsade yttre. Författaren lyckas skriva fram livets hemlighet. Jag begär inget mer.