Det här är nästan som en dagbok med lyriska betraktelser från författarens resor och strövtåg genom Sverige och sina intellektuella tankegångar. Stina Oscarson förespråkar tvivlet och allierar sig med de utsatta i samhället. Hon sätter ljus på människorna som hamnat på kapitalismens bakgård och kritiserar vårt nutida Sverige – en ring P1-demokrati – som angriper mänskliga rättigheter som en utställning.
”Vi har i uppdrag att göra området mer attraktivt. […] Och var hade du tänkt att alla oattraktiva människor ska bo?”
Författaren engagerar sig i konstens kraft, demokratins vitalitet och tror på samtalet som ett fredsarbete. Människor kommer alltid att tycka olika och måste välja mellan samtal eller vapen. Idén att alla ska få komma till tals driver henne och därför har hon samtalat med nazister. Detta ledde till att hon drabbades av cancelkulturen.
”Det verkar säger han som att dom där borta i rosenbadet tror att om man ger pengar till rika blir de kreativa entreprenörer men om man ger pengar till fattiga blir de lata.”
Hon angriper socialdemokratin på ett för mig mycket tillfredställande sätt, utan att bortse från de positiva sidorna kritiserar hon det som gått snett exempelvis förpappring, ekonomism och NPM som gjort vårt samhälle ratiofokuserat. ”Socialdemokratin ville vara det perfekta plåstret”
Samtalet och språket i all ära men det är de enskilda handlingarnas omätbara betydelse hon vill göra oss uppmärksamma på. Om detta skriver hon böcker och panelsamtalar, kanske något ironiskt kan man tycka. Men det hon också gör är att hon för talan för dem som få lyssnar på.
Det är en oerhört sorglig och tung diktbok men Oscarson varvar med ljusa betraktelser som belyser det goda i människan.
Senaste kommentarer