Dåligt folk av Kjell Johansson

Kjell Johansson, den prisade arbetarklassberättaren, nu åttio år gammal, har nyligen låtit publicera Dåligt folk. Jag som älskade hans tetralogi som börjar med Huset vid Flon har höga förväntningar. Redan på första sidan får jag veta att det är en arbetare i form av en vaktmästare som är berättare och scenen är Midsommarkransen. Det känns hemtamt.

Eftersom David, som den pensionerade vaktmästaren heter, brutit samman på arbetet får han möta en psykolog. Han förtäljer henne om sin barndom vilket för diegesen in på barnets berättelse. Berättarperspektivet är hela tiden Davids men det växlar mellan hans tid som barn och vuxen.

David är ett utsatt barn som likt Bibelns David står i relation till Goliat: patriarken, som vi som läst Johanssons tidigare verk känner igen. I den här berättelsen tar han sig uttryck i form av styvpappa Albin. Han dricker för mycket, är pengafixerad och trots att det ofta är skralt i kassan pratar han om framtida rikedomar som hans affärer ska inbringa. Här finns också en kuvad och kärleksfull mamma. David är en försiktig pojke som funderar mycket och lever i sin fantasi när han inte bevakar vuxenvärlden. Han tvingas vara en tid på barnhem och utvecklar en misstänksamhet mot levande människor. Tack vare sin fantasi – som är ljuset i den här berättelsen – kan han finna tröst i att tala med de döda bland annat sin pappa.

”Det gick dåligt för mig i skolan. Jag var rädd för att svara fel vilket fick mig att tiga också inför de lättaste frågorna. Det som också var till förfång för mina insatser var att jag tyckte mig märka att fröken höll mig under särskild uppsikt och det fick mig att misstänka att hon visste något om det där som mamma påstod inte var något att oroa sig för.”

Det är med varm hand Johansson skriver fram en intensiv moderskärlek och beroendet av den, som jag känner igen mig i. Han använder åter osäkerheten som litterär metod, och det tycker jag väldigt mycket om. Däremot har den här berättelsen inte riktigt samma driv helt igenom som de tidigare jag läst. I mitten tycker jag det blir väl många upprepningar. Men tack vare små instick av förebådandet om någon slags katastrof hålls ändå spänningen vid liv.

Tack Weyler förlag!

Kommentera