I utmaningen att läsa alla augustprisvinnande bidrag i kategorin skönlitteratur har jag kommit till år 2007. Då vann Carl-Henning Wijkmark priset med den existentiella romanen Stundande natten.
Det är en kortare bok om Hasse och hans kontemplationer i livets slutskede. Han berättar i första person från dödsbädden. Jag insåg att, trots att min favoritgenre är feelbad, hör det inte till vanligheten att jag läser böcker där hoppet är släckt. Precis som i livet självt finns här inga möjligheter till andra slut än den stundande natten. Så nära döden har jag aldrig varit förut.
”Jag målade aldrig min tavla. Bara ramen blev färdig.”
Hasse vårdas palliativt i sal fem tillsammans med tre andra manliga patienter. Hasse får inga besök av anhöriga och hans sociala sfär består enkom av sjuksköterskorna, läkarna, en svart städare, en bibliotekarie och de andra patienterna. Han har liggsår och smärtor, morfinet är hans välgörare. Vi får inte veta något om vad det är som dödar honom.
Vi får inte heller veta speciellt mycket om Hasses leverne som frisk. Lite om hans föräldrars bortgång och att han hållit på med teater. Detta förstärker känslan av att när vi väl står inför döden är vi alla lika och det spelar ingen roll vem vi varit eller vad vi gjort innan. Det är heller inte karaktären Hasse som är intressant utan hans funderingar som gäller oss alla.
”Jag ser på min hand: kanylen i handryggen, stora blå ådror. Är detta jag? Nej, det kan jag inte känna, och det är en skön känsla. Skönt att vila ut från jaget som sett och varit med om allt, eller åtminstone allt möjligt, slitits ner av alla upprepningar, alla dagliga rutiner, obevekliga och oföränderliga, borsta tänderna, koka tevatten, gå ut med soppåsen och så vidare. Skönt att slippa allt detta döda, tänker jag. Men så var det också värmen man gett och fått, ’älska en vacker kväll’, sanningens glimt i de mjuka greppen när man glider in i varat självt. Solen på en vit vägg vid Medelhavet i december. Men var fanns jaget i de där fullkomliga ögonblicken? Borta också där. Var det inte det som var lycka: att inte snubbla över sig själv.”
Det handlar om att möta döden och att alltså bli en ”grönsak”, en kropp utan medvetande. Att inte längre kunna ta intryck, tänka, drömma, få aktiva impulser, känna känslor. En stor del av texten utforskar just medvetandet eller om man vill kalla det själen.
Eftersom Hasses kropp är på väg att ge upp, fokuserar han tanken och gör med den motstånd mot kroppens förfall. Därför framstår doktor Möller som ett störande moment, då han i egenskap av läkare fokuserar själva kroppen. Sjuksköterskorna däremot, vårdar hela patienten i det att de också tar sig tid till småprat och fysisk kontakt. Det blir tydligt hur viktig socialiserandet är i palliativ vård.
Döden bli lättare att möta, om man i livet tänker på döden, sägs det. Men det stämmer inte enligt Hasse. Däremot starka euforiska situationer gör att det mindre svårt att acceptera döden. Han tycks förespråka en slags hedonism, att njutning är det intrinsikalt värdefulla. Vad vet jag, kanske stämmer det?
När jag läser tänker jag på Kants kategoriska imperativ och att vi aldrig kan ersätta människors värde i siffror.
”I ändamålens rike har allt antingen ett pris eller en värdighet. För den som har ett pris gäller att det kan ersättas med något annat som en ekvivalent, men det som däremot är höjt över alla pris, och således inte har någon ekvivalent, har värdighet.” /Immanuel Kant
Detta tar romanen itu med bland annat genom att lyfta ämnet eutanasi. Att vårda en dödssjuk patient med personal och smärtlindring är ju långt mycket dyrare än att ge en dödlig dos och avsluta livet. Debatten om dödshjälp har pågått länge och nyligen blossat upp här på Gotland då en läkare förskrev en dödlig dos medicin i enlighet med patientens önskemål. Förmodligen kommer eutanasi tillåtas i Sverige snart, jag är osäker på om det enbart är av godo. Författaren styr inte läsaren med sina åsikter, men han lockar till eftertanke. Han hänvisar till det epikureiska verket av Lucretius om tingens natur och döden som en icke-händelse. ”Där du är, där är icke döden – där döden är, där är icke du.” Alltså behöver man inte frukta döden, menar Lucretius. Det tycks tyvärr inte lugna Hasse. Men jag kan finna tröst i den tanken.
”Det var ju inte livet jag tröttnat på. Bara mig själv. Jag var färdig med en utsliten självbild och längtade, väl sent, efter en ny. Och den väntade mig i min kommande handling.”
Den här boken hade fått fem poäng av fem möjliga av mig om det inte vore för misogynin. Författaren låter karaktären Hasse ge uttryck för en mycket trång kvinnosyn. Det gör att jag som kvinnlig läsare känner mig reducerad till en könsvarelse, som inte impliceras i allt detta mänskliga som Hasse filosoferar om. Detta genom att låta sjuksköterskorna representera de klassiska rollerna horan och madonnan. De är båda professionella ”ut i bröstvårtorna” vilka pekar på Hasse. Birgit är den moderliga, madonnan. Angela är den åtrådda, som de manliga patienterna anordnar en måltid till som de sedan njuter av att se henne inmundiga. Tydlig metafor för sex. Att köna deras omvårdnad är väldigt osmakligt. Jag hoppas att författaren är medveten, och har gjort ett aktivt val i det att han framställer Hasse som en äcklig gubbe och att sjuksköterskorna är orealistiska. Sjuksköterskorna hanterar naturligtvis detta ”professionellt”, de spelar med. Tänk om de varit osköna och sagt ifrån till en döende gubbe. Inte möjligt att göra till en döende, antar jag. Om det inte vore för detta hade boken varit ypperlig att rekommendera till blivande vårdpersonal.
Hasse har underliga men intressanta tankar om sitt eget kön också. I slutskedet av sitt liv är han inte längre man (i en kvinnas ögon), ”bara” människa. Det sker i samma stund som eros inte längre är möjlig utan ersätts av agape (utan sexualitet). Om det vore så undrar jag hur kvinnlighet förhåller sig till eros/agape eftersom en kvinna kan penetreras även efter sin död. Ursäkta om jag väcker makabra bilder här nu, men jag är ute efter vilken essens Hasse tänker sig hänger ihop med manligt/kvinnligt versus mänskligt. Jag får en känsla av att han har en väldigt ytlig och ensidig bild av kön och genus, vilket är tråkigt eftersom han har mycket djupgående och utvecklade resonemang inom andra områden.
Senaste kommentarer