Den här novellsamlingen från 2009 lockar mig redan med sina första rader, gång på gång. Jag älskar inte noveller just för att man ska börja och komma in i, igen och igen, men när Jonas Karlsson skriver glider jag in, lätt och ledigt och vips är novellen slut. Hans prosa är enkel och avspänd, men alls icke banal. Den perfekte vännen är rolig och skön läsning att rekommendera till den som lästrött eller svårmotiverad.
Karlsson tycks ha en försmak för komiska och absurda märkligheter som tar avstamp i mänskligt beteende. Det blir tydligt hur lika människor ändå är och hur de flesta av oss är överens om hur man beter sig. Våra normer – både medvetna och omedvetna – synliggörs effektfullt när de överskrids. Författaren allierar sig med – utan att hjälteförklara – sina udda karaktärer. Knepiga situationer uppstår, exempelvis när någon missar att korrigera ett missförstånd initialt och sen känns det för sent och det blir obekvämt med snöbollseffekt.
En av mina favoritböcker är Lugnet av Tomas Bannerhed. Jag älskar att läsa om den tragiska, märkliga och obehagliga Urban. I Karlsons novell Rummet får jag till min stora glädje möta Urbans tvillingkaraktär i Björn. Här intar författaren ett vågat perspektiv som jag uppskattar. Björn upplever sig och blir delvis ifrågasatt/mobbad på grund av sitt underliga beteende. Osämjan som uppstår beror alltså inte bara på gruppmentalitet och elaka människor, som så ofta i berättelser. Karlsson är fenomenal när han gestaltar, han utelämnar överflödiga adjektiv och låter läsaren stå för de moraliska slutsatserna.
Undrar om inte karaktären Björn kommit till i sviterna efter missen med 69 och 96. Jag tänker mig att Karlsson funderat en del på vad det var för en person som kom på felet och larmade. Kanske var det en som Björn..
Förutom Rummet är Den perfekte vännen och Marcus mina favoriter. Karlsson visar att han är bevandrad i psykologi, feminism och skrivandets hantverk, förstås.
Senaste kommentarer