Det är ingen bra start för en nybliven mamma att önska men inte kunna amma. Men precis som hon brukar kunna komma över att det gjorde jävligt ont att föda måste hon acceptera om det inte går att amma. Jag tänker mig att den här boken kan vara till god hjälp med det.
Jag tror vi är många som känner igen oss i Klaras erfarenheter: Graviditeten är paradiset från vilket man kastas ut huvudstupa när förlossningen sätter igång. (Att möta ungarna för första gången var för mig en epifanisk upplevelse i särklass.) Men sen är det svidande stygn, eftervärkar, såriga bröstvårtor, sömnlöshet, oro och en enorm livsomställning som ansätter – främst – den skärrade mamman. Tillsammans med en smärtfri förälder som hugger i blir det lättare. Men det kan ändå vara ett litet helvete, inte minst om amningen inte vill fungera. Om de första skälvande månaderna med ett nyfött barn handlar Den ömma modern.
Här blir det tydligt hur implementerade normer anställer en inre fångvaktare som piskar sin person. Fri vilja vad då? Klaras mjölkproduktion kommer inte igång, ungen är för trött för att suga. Men tror ni hon ger upp idén om Den goda modern, den Riktiga mamman, som sköter om sitt barn på bästa sätt och försäkrar en god anknytning genom att AMMA? Ja såklart gör hon det, hon har inget val tillslut. Hon ska bara knäckas ordentligt först.
Jag har tolv års distans till den nyblivna ömma moder jag en gång var så jag tänker nu att; ja det gör ont och är svårt i början för de flesta, det är väl inte mycket att orda om. Men när jag läser om Klara minns jag igen hur jättejobbigt det faktiskt var. Den här boken hade gjort mig gott då. Men den gör mig gott nu också. Klara Nordin Stensö blandar sin personliga berättelse (som har strukturell betydelse) med spännande konstverk och historiska fakta som berör amning. Till min stora och bubblande glädje får jag lära mig om Roman Charity (Caritas Romana, Cimon och Pero); ett konstverk som bygger på berättelsen om Pero som ger bröstmjölk åt sin svältande pappa Cimon. Roman Charity inspirerade John Steinbeck till den där fantastiska slutscenen som jag tycker så mycket om och som påminner om att bröst är mycket mer än sexuella – de kan hålla människor vid liv, de kan göra mat.
För övrigt gillar jag Nordin Stensös uttrycksfulla illustrationer, inte minst när Klara trasslar in sig i sina egna pattar. Plus också för hur hon nyanserar bilden av amningstvånget med hjälp av information om Nestlé-helvetet (ett riktigt helvete).
Senaste kommentarer