”Helena tänker ibland, […] att hon tillhör den procent av befolkningen som har fötts med speciella ögon, en blick som ser klarare än andras. Att människor runtomkring – inte alla andra förstås, men de flesta – har skyddande hinnor, filter som gör det möjligt att tugga på, att mata framåt utan att ständigt reflektera.”
Helena är protagonist i Maria Frensborgs vuxendebut Dag före röd dag. Hon bor i Stockholm, jobbar som skribent, närmar sig fyrtio, har två barn och en man. De sistnämnda vill resa till Mallorca. Det vägrar Helena eftersom hon inte vill belasta klimatet mer än nödvändigt. Hon vill vara en god människa, bra fru, rolig mamma, hälsosam, påläst, politiskt korrekt och solidarisk. I hennes tankar maler det ständigt om vilka uttryck som är godkända, vilka giftiga ämnen som bör undvikas, hur hon ska bemöta hen som sitter och tigger. Hon tycker det är så pass tungt att vara en priviligierad människa att hon nästan önskar sig något slags handikapp. Alltså funktionsvariation.
Helena skildras i tredjeperson, vilket förstås fungerar men gör att jag som läsare hålls på distans. Ändå blir jag fruktansvärt trött på att vara med i Helenas ångestridna medvetande. Förhoppningsvis är hon i en fyrtioårskris som snart ska gå över. Helenas problem kokar ner till att hon är en narcissistisk, identitetssökande, chimär som gått fullständigt vilse i det moderna ”fria” informationssamhället. Frihetens problematik igen. Det är inte längre press från arbetsgivaren eller högre instans som stressar, det är människan själv. Den nutida stressen kommer inifrån. Alla möjligheter tvingar medborgaren att välja hela tiden.
Det själviska oljudet som maler i Helena driver henne helt fel. Det förtydligas exempelvis genom att Helena tänker att ikväll ska hennes man få ligga med henne, eftersom hon vill vara en bra fru. Istället för att lusten får leda henne. I strävan efter att vara en god människa, missar hon att lägga energi på saker som gör henne glad och vara närvarande. Varje kapitel inleds med tre rader om väder och natur. Det får läsaren att förstå hur liten del av Helenas varande som fokuserar den yttre miljön.
Hon har en skruvad idé om relationen mellan tanke och handling. Genom att tänka att ”hon är inte en sådan som är otrogen, hon föraktar svek”, tycks hon tro att tanken fungerar som ett reellt skydd mot att hon skulle kunna svika. Hon menar också att tanken räknas för att hon tänkte hjälpa någon, men inte gjorde det. En intressant sak som förmodligen har med hennes tankesystem att göra är att hon är kristen. Det kan förklara hennes milda ordval när hon tänker dömande tankar om andra. Men det är oklart varför författaren har gjort Helena kristen. Hennes godhetsivrande kräver ju ingen religiös grund för att vara trovärdig. Men det är spännande att jämföra de kristna normerna om godhet med dagens sekulariserade politiska korrekthet. Och jag gillar att hon lyfter begreppet nåd som ju står i motsats till synd.
Det är SYND om ängsliga Helena samtidigt som det INTE är synd om henne. Vad värre är att jag känner igen mig jättemycket i det Helena tampas med.
Det här är en samtidssatir att ta på allvar trots sin humoristiska framtoning. Jag älskar temat och att Helena väcker många intressanta spörsmål. Men det är lite för milt och lättsamt, för min smak, lite för överdrivet och ibland nästan tramsigt och jag önskar att de filosofiska referenserna fått ta större plats. Trots att det här är feelbad framstår det nästan som feelgood.
Tack till Kaunitz-Olsson!
Senaste kommentarer