Tänk er röda läppar om långa cigaretter, skräddarsydda dräkter, cocktailglas med oliver, ondulerade frisyrer med små hattar och från jukeboxen hörs Billie Holidays stämma sjunga Easy living. Det är i den eggande atmosfären, i femtiotalets New York som oxytocinreceptorerna går på högvarv hos Therese och Carol. En klassiker gestaltar en grundläggande allmänmänsklig situation, här är det kärlekens belägenhet som står i fokus.
Patricia Highsmith arbetade på ett varuhus 1948 och och mötte där en ljushårig kvinna i päls vilket fick henne att senare på kvällen dikta ihop berättelsen. Den refuserades först, men publicerades 1952 under pseudonym. Den hette då The price of salt och pocketupplagan såldes i cirka en miljon exemplar. På svenska utgavs den 2006 av Normal förlag. 2015 filmatiserades den. Jag såg filmen efter att ha läst romanen och jag måste säga att den var faktiskt lika bra som boken. Imponerande uttrycksfullt och samtidigt lågmält skådespeleri.
När 19-åriga Therese möter hemmafrun Carol uppstår kärlek vid första ögonkastet. Carol ligger i skilsmässa från Harge. Therese är uppvaktad av Richard. Jag ska på inget sätt låta dessa två män komma och ta över, trots att de så desperat försöker får de inte plats i den här berättelsen. Eftersom det är en intelligent roman är männen inga monster, de är lagom misogyna och kränkta som män är mest. De försöker locka och smickra, hota och hålla fast. Både Carol och Therese har utan framgång försökt att bli kära i dem. Männens närvaro drar färgen ur filmen och energin ur kvinnorna. Omvänt exploderar en frigörande kraft i dynamiken som uppstår mellan de älskande.
Självklart älskar jag att läsa om rådiga kvinnor som klarar sig utan män. Men mest anmärkningsvärd är gestaltningen av kärlek och begär som det mirakel det är. Therese växer mentalt, hon lär känna sin egen kraft och hon kommer loss som konstnär. Hon ser på Carol som vore hon segergudinnan Nike. Carol säger saker som ”du är som fallen från himlen” och ”jag är utsvulten” och det är sannerligen inte mat hon hungrar efter. (Cate Blanchett med sina ”hunter eyes” är helt perfekt i rollen.) De är som komna ur Platons grotta, mer vakna än någonsin trots att männen försöker påstå motsatsen. Någon säger om lesbisk kärlek att…
”Det är rotlöst och infantilt, som att leva på lotusblommor eller någon kväljande sötsak istället för på livets bröd och kött.”
Men den homosexuella relationen är inte heller problemfri. Highsmith håller sig i de realistiska gråzonerna och våra protagonister måste förhålla sig till skevande maktbalanser på grund av ålder, erfarenhet och klass. Deras kärlek utmärker sig ändå i det att den inte störs av våld, rädsla, ägande, svartsjuka, misstänkliggöranden eller kontrollerande. Den lesbiska kärlekens negationer består istället av det patriarkala och heterosexuella regelverk som alls inte bara upprätthålls av män utan av en hel samhällsapparat. Carols barn används som spelpjäs i ett krig som liknar fallet som Salomo dömde. Förutom patriarkal kritik finner jag att Highsmith på subtila sätt invänder mot arbetslinjen, kommers och kapitalism. Det uppskattas!
Det finns väldigt mycket att uppskatta här. Öppenheten som bjuder läsaren att göra egna tolkningar. Språket. Slutet inte minst! Favoritscenen i boken är när Theresa slår en madonnafigur i kras. Filmens bästa scen utspelar sig i ett hotellrum där de har så mysigt i sin egen värld med sprit, smink, parfym, Billie Holiday och varandra.
Senaste kommentarer