”I livet sover döden och i döden livet.”
Stig Dagerman föddes för 100 år sedan 1923 och somnade in för gott blott 31 år senare då han tog sitt liv. Fyra romaner hann han med, i alla förkommer självmordshandlingar. Hans sista roman Bröllopsbesvär från 1949, är inget undantag.
Det är ett tragikomiskt drama om en bröllopsfest marinerad i sprit där människors innersta känslor uppdagas. Den utspelar sig i Uppland under ett augusti dygn bland bönder, luffare och slaktare. Det är en märklig ödesmättad stämning i det dunkla månlandskap som Dagerman målar upp, karaktärerna beter sig som om ingen morgondag fanns. Sprit, sex och detaljer i ”plastic” är några av de få glädjeämnena, annars är det mest bekymmer i form av avundsjuka, fattigdom, smuts och ensamhet. Och sexism. Men det får gå.
Hildur är ung, gravid med Martin, men ska gifta sig med den avsevärt äldre och rikare slaktaren Hilmer Westlund. Sen finns här en uppsjö av drängar, pigor, släkt, kollegor, grannar och bekanta. Läsaren kastas in i handlingen in media res och jag vet inte från början vem som är vem och vem som säger vad. Dessvärre vet jag inte det på slutet heller. Det är en otroligt rörig komposition. Men det får gå.
Det är svårt att vara människa, alla har sina sorger och det får vi acceptera, tycks författaren mena. Men det verkar främst gälla män. Framförallt de manliga karaktärerna är dynamiska, både starka och svaga, arga och snälla, kloka och dumma. De skrattar och gråter, tänker, skriker och pratar om arbete, kvinnor, livet och spriten. Kvinnorna är det andra könet. Antingen eggar de männen eller så tar de hand om dem. De existerar just inte i egen rätt. Den psykologiska skärpan saknas i gestaltningen av kvinnorna. Men det får gå.
Det får gå eftersom denna begåvade stilist och ordkonstnär skriver en kompakt prosa som tycks öppna en väg för läsaren rakt in i författarens huvud. Språket är mycket poetiskt men känns ändå omedelbart och naturligt, kanske delvis på grund av dialekten. ”Månen flyter över sjön”, den försmådde älskaren är ”blank i ögona av sorgens dagg”, ”smärtan går inåt som en kula går in i älgen”, förtvivlade blickar ”slinter utför ansiktet”, mörka ord hämtas upp ur en djup brunn, ”ord som dryper av främmande vatten”, någon ”stirrar med ögon utspända som parasoller över skräcken”, ”gryningen står tjock i alla springor”, ”solen sänder opp några nödraketer” och det blir tämligen ljust när ”månen tar av sig hatten”.
Den kräver sin koncentration men ger god utdelning. Jag blir lyrisk av att läsa Dagerman.
”Hur hänger månan så sent? Jo, hon hänger på luftbevakningstornet och spanar efter solens första flygmaskiner. Men än är det natt och fred fast värmen lyfter, det finns en höst i sommarnatten som är till för att vår längtan öka.”
Senaste kommentarer