Blattejävlar! av Goran Vojnović

”Alla länder har sina blattar” och Slovenien har Goran Vojnović. Han debuterade med Blattejävlar! som blev den mest sålda boken i Slovenien någonsin och blev 2009 åtalad för densamma ( för förtal av den slovenska polisen). Glädjande nog lades åtalet ner eftersom det visade sig svårt att ställa ett litterärt verk inför rätta.

”Adi menade allvar. Inget snack som saken. Han tänkte verkligen köpa fälgar och hänga upp dom på väggen. Han hade verkligen tänkt sälja allt det där gräset till en massa kids så att han kunde köpa dom där fälgarna. Helt jävla otroligt. Välkommen till Fužine. Stället kommer fan ta livet av dig. Om man skulle erbjuda Adi ett paradis i Beverly Hills, en Jagga och Angelina Jolie som fru, hade han förmodligen ändå valt fälgar som snurrar på väggen i hans lilla rum i Fužine istället. Han är bortom all räddning.”

Fužine är en förort strax utanför Ljubljana, det är där det händer och det är där det vänder. Kanske för vår författare när det begav sig, och för vår unga huvudperson. Protagonisten heter Marko, är bosnienserb och dessvärre beter han sig som vore han mer eller mindre tappad. Men förklaringen finns i rasifieringens ok under vilket han tillsammans med andra invandrare med ursprung från forna Jugoslaven (kroater, bosnier, serber), växer upp. Det består av misstänksamhet, fattigdom, grundlöst polisvåld, språkligt förtryck, internationaliserat självhat med mera vilket för somliga leder till stress, ilska, missbruk, utanförskap, kriminalitet, misslyckad skolgång, sorg, hopplöshetskänslor, bränder, splittrade familjer och andra tragedier.

Det här är en inifrånskildring som med gräslig jargong och explicit språk sätter tonen för den utstötta ”blatteidentiteten”. Jebote! Jag lider av att ta del av denna gedigna portion giftig maskulinitet (ungefär på samma sätt som när jag läste Björnjägarens döttrar). Dessutom handlar det om våld, bollsport och sexistiska fantasier. Urk! Men här får jag samtidigt lära mig om Serbien vilket är ett stort plus. En annan stor fördel är att jag delar författarens humor och antiromantiska hållning. Det här är en realistisk och rak skildring om sorgliga manlighetsnormer och klasskillnader samt rasism som samtidigt är ganska rolig.

”När jag släpade mig hemåt längs Minnenas och kamratskapens väg, joggade vår före detta biologilärare herr Slatner förbi. Han är jävligt knepig och lever i sin egen värld, odlar krukväxter, har ett herbarium och sjunger i nån jävla kör. Helt flippad. Han skiter i allt. Och nu kom han springande mot mig i sin bögiga jävla träningsoverall med prickar, log och började jogga på stället mitt framför mig medan han frågade om allt möjligt.”

Böcker jag hittade i boken: Inte en enda.

Med Slovenien inräknad har jag läst böcker skrivna av författare från 30% av världens länder.