Barndom av Jan Myrdal

Sveriges mest refuserade skribent, ändå inte tillräckligt refuserad, menar jag. Den här första delen i hans barndomstriologi från 1982 är oväntat svag. Håll i hatten, här kommer en sågning!

Jag blir inte klok på Jan Myrdal. Han föddes 1927, dog 93 år senare efter att i nästan hela sitt liv varit verksam som kommunistisk skribent, politisk aktivist och debattör. Han tog ställning mot USAs och Sovjets invasioner. Han var gift fyra gånger, den sista hustrun var drygt trettio år yngre än honom. Han var motståndare till samkönade äktenskap.

Barndom handlar dock inte om något av ovanstående. Här släpper han fram vad det verkar en uppdämd frustration och besvikelse gentemot föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal som han menar inte tyckte om honom. En personlig vendetta, viktig för honom att skriva kanhända, men ointressant för andra. Dels för att språket är intetsägande, formen och innehållet lika så. Möjligen var hans föräldrar dåliga föräldrar, men han lyckas inte förmedla några känslor till läsaren och inga rimliga argument som stöder hans postulat. Tvärtom framstår de som ganska vanliga, bemedlade, karriärister. Jan själv verkar däremot lite svår att tycka om.

Den viktigaste uppgift en förälder har är att älska sina barn, dock kan det vara svårt att bena ut vad det i praktiken innebär. Jag förstår inte hur Jan kan vara så säker på att hans föräldrar inte älskade honom. Han kritiserar Alva hårt för att hon saknade ”naturligt handlag” med barn. Han hatar sin mammas ”flöjtande” röst och kalla händer. Hon månade om att allt skulle se bra ut utåt – tillsammans med cirka resten av mänskligheten alltså. Att hon ofta ställde frågor och antecknade vad han svarade samt pratade om honom med sina vänner kränkte honom. Han verkar inte fatta att kvinnor ofta pratar med varandra om sina liv där barnen inte sällan är det viktigaste och därför i fokus. Inte snyggt att prata om barnen så att de hör förstås, inte minst om man tycker ungen beter sig dåligt, men inte heller en styggelse av den dignitet som författaren gör gällande. Sorken betedde sig uppenbarligen dumt åt och han var tjock, vilket föräldrarna satte ord på. Jättetrist förstås, att växa upp med barnflickor och hembiträden istället för med sina föräldrar. Inte fick han åka med på semester och han blev serverad blodpudding och pölsa medan föräldrarna åt goda middagar utan sina barn. Men värre brott har begåtts. Inte minst på trettiotalet när det här utspelar sig.

Han är drygt femtio år när han skriver Barndom och vet nu minsann att han inte var ett gräsligare barn än andra. Det stämmer säkert. Men inget talar heller för att hans föräldrar var sämre än genomsnittet. Båda hans föräldrar var åttioplus när Barndom publicerades. Att han offentligt sågade sina gamla föräldrar på det här respektlösa sättet framstår som empatilöst och patetiskt. Jag saknar självdistans, tvivel, mognad, humor, feminism och självinsikt.

Jag tror att hela anledningen till den här bokens framgångar beror på Alvas och Gunnars ikonstatus som socialdemokrater och nobelpristagare. Med andra ord har Jan Myrdal gjort en Hans Falk (Kerstin Thorvalls son). Det vill säga begå karaktärsmord på sina kända föräldrar i en bok som aldrig skulle blivit publicerad om det inte vore för föräldrarnas status. Barndom är en av Tusen svenska klassiker, vilket är helt obegripligt. Rent litterärt är den inte ett skapande grand, enormt tråkig att läsa. Drömmar och självklarheter avlöser varandra. Han skriver om Descartes drömscenario som att det är hans egen idé. Han tycker inte om blondiner, har ”bara varit samman” med två. För att hans mor var blond menar han. Skämskuddenivå!

Jan Myrdal mina damer och herrar, uppkäftig och ordblind, runkade i ring och kollade flickor under kjolarna, förkastade sina föräldrar och drog med sig socialdemokratin i fallet. Jag har skrivit det förr men jag känner för att uttrycka det igen: DEN SOM SA DET, HAN VAR DET!