Karen Blixen skrev långnovellen Babettes gästabud 1950 och publicerade den under sin författarpseudonym Isak Dinesen. Den filmades 1987 och belönades med en Oscar för bästa utländska film.
Den handlar om två fromma systrar; Martine och Filippa. De lever i en avsides by i Norge, i slutet av 1800-talet. Deras liv är frugalt, präglat av fasta, böner och att ge allmosor. Deras far var präst och avsåg att hålla dem kvar hemma i byn, ogifta och med fokus på att vårda relationen till Gud. Systrarna tar emot Babette som är en fransk flykting. Hon kommer ensam då hon har förlorat sin familj. Hon verkar hos systrarna som hushållerska och ställer till med ett gästabud. Detta frosseri går förstås helt på tvärs med systrarnas och övriga bybors normer.
Jag tolkar Babettes gästabud som en uppgörelse med det kristna moralbudskapet som handlar om att förtränga sina begär för en högre princip med målet att nå inre frid. Man ska till varje pris undvika det förgängliga, och det i en sådan utsträckning att man går miste om livets njutningar. Målet är att komma till paradiset och för den skull lever man inte jordelivet fullt ut. Kroppen betraktas som något sämre än anden/själen, som en tillfällig kostym bara, den betecknas köttet och ska kontrolleras och tuktas. Själen är den delen av människan som står i kontakt med Gud.
Babette som tagit del av jordelivets baksidor, ond bråd död, har kanske mist sin Gudstro. Hon tycks ha maten och vinet som ”sin religion”. Hon bjuder sina medmänniskor på mat för att njuta tillsammans med dem, istället för att be till Gud.
Men huruvida Babette är kristen får vi inte veta. Hon läser ur en stor tjock svart bok, men vi vet inte om det är Bibeln. Det roligaste med den här novellen, tycker jag, är att den ger upphov till diametralt olika tolkningar. Vissa troende människor tolkar boken som en hyllning till Gud och kristendomen. Jag är inte troende och jag tolkar den precis tvärtom. Att vi ska göra det bästa av våra jordiska liv medan de varar. Att vi ska njuta och ta för oss av världen. Själva gästabudet som Babette ställer till med kan vara metafor för livets alla njutningar eller behov som kroppen önskar få tillfredsställda.
Men att det är just en måltid (sista måltiden rent av?) alluderar på bibelberättelsen. Man skulle kunna tänka sig Babette som en metafor för Jesus. Hon ger bort allt hon har. Hon gör människor glada och kärleksfulla. När systrarna går emot Gud, dricker vin och följer människan Babette ler lyckan mot dem, undret sker. Att äta tillsammans är en försoningsgest mellan människor och mellan kropp och själ.
Det finns två manliga karaktärer i berättelsen. De var i ungdomen intresserade av systrarna och återkommer många år senare till byn för att delta vid festmåltiden. Lorens Loewenhielm valde bort Martine framför karriären. Men trots lysande karriär, bra gifte och umgänge i fina kretsar är han inte lycklig. Han valde bort kärleken vilket gjorde att han förlorade sin själ. Den andra mannen Papin som uppvaktade Filippa ville bjuda henne en lyxig fransk måltid. Filippa fick avnjuta en sådan, tack vare Babette. Inte på grund av Gud, eller någon man.
Jag gillar dock att bli påmind om lutheranska normer. Vi bör varken frossa eller spela bort pengar, däremot dra ner på fåfängligheter och vårda själen. I dagens samhälle då vi står orimligt långt från dessa normer tycker jag de är värda att beakta.
Och så det finaste budskapet av alla, som är högaktuellt i vår tid. Systrarna tog emot en flykting vilket berikade deras liv.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Länge sedan jag läste Babettes gästabud, men jag har med mig en replik från den. När hon prisas för det magnifika gästabudet, tänker hon på vad det skulle varit om hon fått tag i alla de ingredienser som hade krävts. Så det hade kunnat bli just som hon ville ha det. Så minns jag det i alla fall. Och så repliken (ungefär): ”Det är bittert för en konstnär att prisas för sitt näst bästa.”
Motsatsen till ”Good enough”, som jag nog ändå hellre väljer som livshållning.
Författare
Bra replik att ha i minnet! Tillräckligt bra är en sund, kanske nödvändig, livshållning, tror jag. Att mäta sig med och sträva efter Babettes matkonster, som enligt gästerna lagar så fin mat att när man äter den ”förmår man inte skilja mellan kroppslig och själslig hunger eller mättnad”, verkar lite i överkant.
Är det kanske det som händer när konst blir Konst? Att man inte kan skilja mellan kroppsligt och själsligt? Tur att man inte är konstnär och måste pröva att spänna bågen med Babettemått utan kan nöja sig med det som är gott nog.
Författare
Precis så är det nog!
Idag har jag hyrt filmen Babettes gästabud på Almedalsbiblioteket. Gratis att hyra film nu under pandemi. Jag instämmer verkligen i: ”Den som har ett bibliotek saknar ingenting!”