När jag var ung saknade jag berättelser med kvinnliga huvudpersoner som inte var vackra. Det var ju ett jävla tjat om skönheter hit och dit förr. Visst fanns det fula kvinnliga figurer men de var givetvis också elaka. Jag önskade mig en karaktär som var så spännande att utseendet hamnade i skymundan, tänk Snoken. Prisad vare Ulf Stark och Dårfinkar & Dönickar. Sen kom Coco Moodyssons Aldrig godnatt och Nina Hemmingssons alter ego som en nåd.
Jagberättaren i Avgrunderna heter Claudia. Hon är åtta år, ensambarn och förmodligen inte speciellt utseendemässigt lyckad. Det förstår hon av omgivningens reaktioner. Vad säger man till en flicka som inte är söt, att hon är intelligent? Det är väl inte det sämsta i och för sig. När jag läser om hur taffligt omgivningen bemöter flickan i Colombia på åttiotalet, slår det mig att all denna ”politiskt korrekta” information om hur vi ska och inte ska behandla barn, som regnat ner över oss på 2000-talet, är en välsignelse.
Oavsett om en kvinna är vacker eller ej är avgrunderna många för kvinnor att falla i. Natalie Wood ”faller” överbord, Karen Carpenters dör i anorexi, Grace Kelly kör av vägen, en hoppar från balkongen, en tredje försvinner spårlöst. Claudias mamma, som också heter Claudia, gör en Anna Karenina, det vill säga tröttnar på sin kärlekslösa relation med en karriärist och är otrogen.
Den stora Claudia är 28 och hemmafru. Hon odlar gröna växter och gör vardagsrummet till en djungel samt roar sig med skvallertidningar. Hon är vacker när hon målar sig och sätter upp håret i en ungdomlig hästsvans. Pappan är 49 år, tystlåten och jobbar jämt i sin mataffär. Det blir otroligt dålig stämning i gruppen när mammans otrohet uppdagas. Sen blir hon sängliggande i ”rinit” och slutar duscha.
Poängen med den här berättelsen, skulle jag säga, är barnperspektivet som gör texten suggestiv och öppen. Den lilla Claudia är orolig och rädd, men det är upp till läsaren att tolka hur illa ställt det egentligen är med mammans depression. Jag älskar det här greppet, men tycker tyvärr inte att det i Avgrunderna är helt tillfredställande. Jag tror inte helt på barnet Claudia utan får känslan av att det är en vuxen berättare som gömmer sig där bakom. (Vilket det ju alltid är såklart men det ska man ju helst inte tänka på. Elin Perssons Sommar är ett perfekt exempel.)
”Han log. Det var ett föräldralöst barns leende. Ett riktigt föräldralöst barn. Inte som mamma, som hade känt sig föräldralös utan att vara det.”
Det finns mycket här att tycka om bland stora, mörka fjärilar och myggor som biter genom kläderna. Scenen med kartan griper tag i mig, där är Claudia lojal med sin förälder på ett mycket trovärdigt sätt. Den blåögda dockan Paulinas öde är tankeväckande. Annars tycker jag det är onödigt många gånger, som mamman pratar om hur hon mår genom att berätta om andra kvinnor, och som det skrämmande gestaltas med stup, raviner och avgrunder. Textens initiala öppenhet minskar för varje upprepning.
Senaste kommentarer