Jag är ett fan av både herr och fru de Geer. De skriver smart och roligt, med ett positivt och normkritiskt, sunt men inte käckt, modernt och historiskt perspektiv, de är klassmedvetna och livserfarna. Jag tycker det är väldigt intressant att ta del av vad människor som levt dubbelt så länge som jag har att berätta.
Det jag inte begripit mig på är deras fotbollsintresse. Jag förstår att det finns något där som jag missat. Inte för att många människor gillar fotboll, utan för att just dessa människor gillar fotboll. Mycket lämpligt finns nu Att segra är banalt där sportjournalisten Johanna Frändén och Carl Johan De Geer brevväxlar, om fotboll förstås och lyckligtvis mycket annat.
Om Covid förstås. Frändén skriver från ett nedstängt Paris. Hon berättar bland annat om Frankrikes bostadspolitik (där det är tillåtet att ockupera) och högerextrema framgångar. De diskuterar samhällsfrågor, kultur, feminism, barndom, klimatet, terapi med mera. De Geer skriver om sitt vardagsliv som jag känner igen från Tvära kast.
Det är faktiskt intressant hela tiden. Avvägningen mellan personligt och strukturellt är lyckosam. Brevskrivarna har en fin ton som avslöjar respekten de hyser för varandra och också avståndet, och då avser jag inte det fysiska. Frändén skriver:
”De där nära kvinnliga vänskapsbanden utan några hemligheter som vi matas med i populärkulturen från barnsben tycker jag ofta gränsar till det toxiska. Att man måste harmoniera på något sätt. Vara allt för varandra. Lova bort sig. Som om inte vänskap präglas av både skratt och konkurrens, missunnsamhet och lojalitet samtidigt.”
Jag tycker att De Geer (både herr och fru) är mycket inspirerande. Att läsa deras ord gör mig mindre rädd för ålderdomen. Här förstår jag också att De Geer statuerar exempel på känd person som verkar må bra. Han blev mobbad som barn, han hade en trasslig barndom också på hemmaplan, men han mår bra idag. Jag visste knappt att dessa fanns.
Citat från hans fantastiska bok Jakten mot nollpunkten:
”Jag är ju ändå fullt frisk. Tänk på alla individer som drömmer om att kunna gå. Tänk på allt elände i världen överhuvudtaget. De flesta har inte ens möjlighet att tänka på så narcissistiska problem som trauman från barndomen.”
En fara med böcker som har två skilda trådar eller två skilda författare som i det här fallet är att den ena är överlägsen den andra. Men så är det inte här. Båda brevskrivarna faller mig i smaken. Johanna Frändén har jag inte läst mycket av tidigare av förklarliga skäl. Möjligen kommer det bli ändring på det nu. Hennes texter är minst lika kloka, intressanta och välskrivna som De Geers. Hon skriver:
”Däremot blir jag ofta direkt chockad över hur mycket pengar – och lyxiga vanor! – människor jag känner har i Stockholm. […] Det pågår något slags överklasslajvande som gör mig förbryllad och lite illa till mods. I denna livsstil smyger sig oundvikligen nya ideal in. Din generation kallade dem småborgerliga, ni förstod vikten av att sky dem. Mina jämnåriga tycks sakna den reflexen. Till slut är jag rädd att de sitter där och känner att de ”nog har jobbat lite hårdare än många andra ändå” för att förtjäna detta överflöd. Det är väl enda sättet att själsligt stå ut med den eskalerande ojämlikheten i hela västvärlden; intala sig att det är en fråga om ansträngning (och inte, vilket ofta är fallet, om ett bra start kapital och en på följande bostadskarriär). […] Man ska passa sig för att romantisera prekariatet, men ibland tror jag att livet blir lite större med lite mindre bekvämlighet.”
Så, begrep jag mig på varför kloka intellektuella vänstermänniskor gillar fotboll? JA! Sammanhållningen förstås, att sitta tillsammans med andra supportrar och förhöja glädjemomenten i grupp. Fotboll som mim alltså teater. Fotboll som listig inkörsport till andra djupare samtalsämnen. Att konversera om ett genuint intresse har stort värde.
”Fotbollen väcker ju enorma, för att inte säga gigantiska, kanske rentav vulkaniska, känslor, särskilt när det finns publik, och dessa känslor kan mycket väl vara det som Freud kallade överföring. […] genom att intensivt byta tankar, utan att ha en genomtänkt plan, dyker saker upp som skulle ha förblivit i det fördolda under det vanliga sammanbitna tysta livet.”
Tack Kaunitz-Olsson!
Senaste kommentarer