Andromeda av Therese Bohman

Välkommen in i en relationell labyrint vars innehåll lovar allt vad Jan Kjærstad menar att en god roman ska innehålla. Redan i ingången slås jag av Andromedas tankekraft då den utvidgar mitt medvetande och bryter med samtiden. Therese Bohman formulerar med exakta ord sådant jag upplevt men ej förmått konkretisera. Eftersom en äldre man fokaliseras i romanen och han har en relation med en ung kvinnlig praktikant tycker jag att skildringen besitter besynnerlighet, vilken enligt Kjærstad innebär etiskt betänkliga fenomen kanske rent av en ”en glimt från ondskans insida”. Jag stöter inte på någon ondska, däremot originalitet – dörren öppnas in i huvudet på en äldre manlig klassresenär. Dit in kommer jag med många fördomar men knapphändig förkunskap. Romanens efterglöd är svår att sia om då jag fortfarande är kvar i labyrinten, men det känns lovande. Den har många formuleringar jag låter rista i min minnesemalj. Romanens svaghet – som enligt Kjærstad paradoxalt nog är en styrka – är väl att Bohman lämnar mig kvar vilse, det är upp till varje läsare att välja väg ut.

Rydén är ett anrikt förlag med (oklara) kopplingar till Strindberg. Där jobbar The Gunnar: en välbevarad elitistisk gentlemangubbe med hybris som har jobbat på förlaget i evigheter och som startade bokserien Andromeda (med ”samtidens intressantaste röster”). Tack vare Gunnar får unga praktikanten Sofie anställning på förlaget. De utvecklar en relation som bland annat utspelar sig på Operas bakficka kryddad med torrt vitt vin. Där sitter de Gunnar och Sofie och kastar glitter i ögonen på varandra. De skapar varandra i sitt samförstånd om ”litteraturens väsen”, det stora och sanna.

————— SPOILERVARNING! —————

I Andromedas första del är Sofie berättare. Från hennes horisont framstår chefen Gunnar som avlägsen, erfaren, intressant, världsvan och beundransvärd. Lite som en stjärna som glittrar på håll, en annan galax, en Andromeda. Mest syns bara Sofie själv som hon tror att Gunnar ser henne. Vi får inte veta mycket om hennes bakgrund.

Bohmans språklycklighet känns ända in under benkläderna. Med en knivskarp och liksom ren prosa genomborrar hon den västerländska samtiden och oss som befolkar den med siktet inställt på de viktiga delarna: idealen, identiteten, relationerna, kärleken, karriären, självförverkligandet. Det är lagom cyniskt, samhällskritiskt, realistiskt, lågmält dramatiskt, psykologiskt mellan raderna, smart, tonsäkert och underbart. Hon lyckas med konststycket att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, att kritisera och ansluta sig till feminismen, skildra både inifrån- och utifrånperspektiv, lägga sina sympatier både hos den unga kvinnan och den äldre mannen. Huvudkaraktärerna är komplexa och med ett intersektionellt perspektiv ser jag hur olika maktordningar som kön, ålder, klass verkar i dem. Och i mig. På sätt jag inte sett tidigare.

Proust menade att boken är blott ett redskap, ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att titta på sig själv. Andromeda är just en sådan bok. Författaren konstaterar och beskriver och lämnar åt läsaren att tolka och klargöra. Älskar det!

Att komma från Sofies tankebanor i del ett till Gunnars i del två är som att slå i skallen. Jag inser att ja just det ja, han är också en människa med känslor och självtvivel, som varit barn och som fortfarande känner sig liten och osäker emellanåt. Han är inte bara den med mest makt. Han lider också av ensamhet. Gunnar är idealisten och romantikern som vill att hans liv ska vara som i en roman av Hjalmar Söderberg. Han vill vara en borgerlig gentleman och imponera på sin omgivning. Därför faller han pladask för den han framstår som, i Sofies blick. Han är så gärna hennes hävstång. Om det inte vore för att Gunnar är korrekt (en rest från arbetarklassen?), hade det här kunnat bli en berättelse som platsat under rubriken metoo. Övergrepp är det absolut inte tal om, men en skevhet som skaver rejält. (Ja jag gick i den moraliserande fällan som jag misstänker att Bohman riggat.) Några läsare kommer säkert att tolka Gunnar och Sofies relation som oproblematisk men jag menar att det är bristande självförtroende och självinsikt samt makt som möjliggör den, verklighetsflykt och statusjakt som driver den och försämrade nära relationer som följer på den för båda parter, därtill en typ av ofrihet för Sofie. Likt mytens Andromeda som kedjas vid en sten.

”På ett annat språk, eller i en annan tid, hade Gunnars och min relation kanske varit en annan, kanske hade den erbjudits ett ord som rymde mer än svenskans platta ”kolleger” och ”vänner”.”

Musa är ordet!

Gunnar och Sofie har trots den ojämlika relationen en del saker gemensamt, de vurmar båda för Gunnar och för nostalgi. Kanske för att de upplever att de passar in dåligt i den kommersiella samtiden. Gunnars storhetstid är över och han är en klassresenär som lider av mellanförskapets osäkerhet. Sofie är ung och lite tillbakadragen och har ännu inte skapat sig någon arbetslivserfarenhet. De trivs med sig själva i den andres sällskap. Men mest avgörande, tror jag, är det hemliga och förbjudna som genomsyrar deras relation. Människan älskar förbjuden frukt.

”Allt verkar intressant när man inte vet så mycket om det. Och alla. Tänk hur lätt det är att romantisera en annan människa på avstånd, och så blir man besviken när man lär känna henne på riktigt. För att delarna var intressantare än helheten.”

Namnet Andromeda är flicknamn av grekiskt ursprung som betyder ”råda som en man”. Sofie lägger sig till med Gunnars åsikter och uttryck. Men båda fungerar som en Andromeda för varandra. Hon är för honom omöjlig att tränga in i, vacker på avstånd. Hon har sin ungdom att skylla för att hon låter sig bländas av hans stjärnglans. Hon blir anställd på grund av Gunnar men sen slår hon i glastaket. Trots slutet ser det ljust ut för henne tycker jag, hon kommer att mogna och bli sin egen en dag. Han har dessvärre inga barnsjukdomar att tillfriskna från, manlighet hör väl inte dit vad jag vet.

Perfekt bokcirkelbok. Mer än så: perfekt bok.