Amerikansk jord av Jeanine Cummins

VARNING FÖR SPOILER!

Den här romanen är kraftigt kritiserad vilket är en av anledningarna till att jag ville läsa den. Att jag stod ut ända till slutet är en bedrift jag är stolt över. (Eller nej egentligen inte. Varför kan jag inte bara sluta läsa när en bok är dålig?) Kritiken handlar om att en vit författare berättar om marginaliserade grupper. Det hjälper inte att författaren ägnat mycket tid åt research, hon har ingen egen erfarenhet av migration. Dessutom menar man att Cummins skapat rasistiska stereotyper. Härligt med mycket kritik, tänker jag som tycker diskussioner är av godo. Jag är inte rätt person att instämma i den kritiken. Jag skulle hellre vilja såga Amerikansk jord för att den helt enkelt inte är bra. Det den vinner i spänning sker genom traumapornografi. Författaren lyckas inte skapa ett språk som bär upp de känslor och stämningar som matchar vad karaktärerna erfar. Språket är överdrivet, klyschigt, motsägelsefullt med konstiga metaforer. Fel ord används, kanske översättningens fel? Det är för många ovidkommande detaljer.

”Hon hatar honom så mycket att hon kan mörda honom på hur långt håll som helst med endast önsketänkande.” (Eh nej, det kan hon inte.)
”..orden klingar som en klocka i hjärtat.” (Pling plong!)
”Hon kurar ihop sig till en liten boll på stolen och gråter tyst.” (Som en boll verkligen?)
”Deportationen av honom är makalöst löjlig.” (Kan en deportation vara löjlig?)
”Hon andas in det ändlösa regnet. Skyfallet upphör.” (Då var det inte ändlöst alltså!)

Temat med migration är intressant och jag uppskattar försöket att spegla en fruktansvärd verklighet av rasism, våld och kriminalitet som har sin grund i att Amerika byggde sin ekonomi på annekteringen av mexikanska landområden. Handlingen fokuserar Lydia och hennes son Luca vars hela familj och släktingar mördas av en knarkkartell och de tvingas fly för livet. Mot slutet visar det sig att den man som är skyldig till morden är så kär i Lydia att han förstås aldrig skulle skada henne!?!?

Luca drabbas av mutism. Det är inte alls svårt att tro att barn som utsätts för trauma lider av mutism. Men hur Cummins skriver om detta fungerar inte för mig. Mutismen går nämligen helt plötsligt över bara så där, utan att det nämns och sen tar Luca på eget initiativ ton och vågar ställa frågor till en beväpnad mördare. Hela den här berättelsen saknar realism. Jag tror inte på den och därför känner jag inget annat för karaktärerna än irritation.

Jag tycker också att romanen är mycket oklar berättartekniskt. Den allvetande berättaren är inkonsekvent. Gestaltningen lyser med sin frånvaro. Karaktärerna är stereotypa och värst är den åttaårige Luca. Han är så som man skulle önska att barn var, men aldrig är. Han tänker saker som ”det enda som betyder något är att mamma är oskadd”. Att det alltid ska vara ett så märkvärdiga barn i populära romaner. Luca är klok och modig och ansvarsfull och naturligtvis har han fotografiskt minne. Som att man inte skulle kunna känna empati med ett riktigt barn som trotsar, snorar och ljuger?

Nej nu får det vara paus från amerikanska författare.