Line Nagell Ylvisåker är journalist och bosatt på Svalbard sedan 2004. Den norska ögruppen i Arktis gör sig inte bara känd för Hurtigruten, isbjörnar, den globala fröbanken, norrsken och att ungefär en femtedel av befolkningen byts ut varje år, här går också klimatförändringarna som snabbast med ständiga rekord vad gäller nederbörd, vind, temperatur, tö, laviner och snöskred. Temperaturhöjningen är sedan 1961 sex gånger högre än den varit globalt sett. Vintrarna på Svalbard är i genomsnitt nio grader varmare nu. Oavsett om man ”tror” på klimatkris eller ej tvingas människor här förhålla sig till högre makter: Spetsbergen.
Det här är en personlig berättelse som börjar 2015 när en lavin tog livet av två invånare. Nagell Ylvisåker bestämde sig för att ta reda på vad som händer med vädret på Svalbard. Hon gjorde efterforskningar och intervjuer vilka hon delar med sig av i sin debutbok.
Svalbard är en miljöparadox i det att ögruppen ligger i det område i världen som värms upp snabbast samtidigt är befolkningen här den som står för störst nedsmutsning. På grund av kolkraft och att det bara är 2600 invånare som ska dela, släpper man ut hela 75 ton koldioxid per år per invånare. Snittet per person i världen är 4,8 ton. Utsläppen per person i Sverige 2019 var 9 ton vilket kan jämföras med 1,74 i Indien. (Tro aldrig på vad Jimmie Åkesson säger.)
”Medan vädret knappt minns vad som hände igår, kommer havet ihåg allt i tusen år.”
Min värld smälter är en bladvändare och förstås en rysare eftersom vi lever mitt i ett pågående trauma. Utan att försöka plocka enkla poänger redogör författaren för ganska djupgående fakta om vilken betydelse golfströmmen, ytvatten, moln och mycket annat har. Jag får lära mig om Fridtjof Nansen (den första klimatforskaren), fåglar som tillhör familjen liror (med plast i magarna), att den djupaste punkten i havet är 11 km. Och viktigast av allt; Att de naturliga variationer i temperatur som hänger ihop med kraften och värmen i Golfströmmen ändrar sig helt naturligt över tid, men att det inte räcker för att förklara temperaturhöjningen.
”Perioden från 1930 till ungefär 1960 var varmare, och det varmare ytvattnet fick till följd att ytterligare havsis smälte, och när den kalla luften kom i kontakt med det varmare vattnet steg lufttemperaturen. Efter 1960 sjönk temperaturen, och isen började lägga sig igen. Perioden från 1962 till 1998 har räknats som kall, medan vi troligen befinner oss i slutet av den påföljande naturligt varma perioden.
När strömsystemet nu går in i en kyligare period kommer det troligtvis att kompensera något av den uppvärmning som människan orsakat. Men nästa värmeperiod kan bli varmare än någon vi tidigare upplevt.”
När vi röstar idag måste vi tänka framåt.
Senaste kommentarer