Vivian Gornick amerikansk feminist, skrev Starka band för trettio år sedan och gör nu retrospektiv karriär. Memoarerna handlar om uppväxten i Bronx med sin dominanta gränslösa mamma i ett hyreshus fullt med andra judiska kvinnor med rötter i Östeuropa. Ramberättelsen följer mamman som 77-åring på promenad med sin vuxna dotter. De grälar och skrattar, minns fyrtiotalet när Vivian var liten, rultig, surmulen och överlägsen. Författaren är tretton år när hennes pappa dör och mamman går in för den sörjande änkans identitet som hon sedan behåller livet ut.
Det här är en brutal och osentimental skildring av en sårig mor- dotterrelation litterärt gestaltad med en tät och intelligent prosa. Mor och dotter är fångna i en trång sfär av intensiv och oavvislig förtrolighet. Deras relation präglas av ömsom vrede ömsom utmattning. Gornick snålar sannerligen inte med de komprometterande uppgifterna. Sådan mor sådan dotter kanske? Den ena är lika frispråkig, olycklig och svartsynt som den andra. Delvis kan förklaringen finnas i rådande förutsättningar där utseende betyder allt, intelligens ingenting och hemmafru är enda tänkbara målbilden.
Jag är fascinerad av mamman som är en ovanligt komplex och krånglig karaktär. Hon säger gräsliga ord på ett varmt sätt, hon kan göra en vansinnig på ett trevligt sätt. Jag har däremot lite mer problem med Vivan som är mer lojal med skrivandet än med sin mamma. Hon dömer väl hårt utan att själv ha provat på mammarollen. För mig framstår hon som en stereotyp feminist av andravågen som tillsammans med gifta män jagar älskogens flyktiga sekunder av lyckorus utan moraliska betänkligheter. Det handlar också om hennes utbildning och skrivande. Jag gillar hennes egna inre rum, det är ett sådant som litteraturen skänker även mig.
Löjligt, är det i alla fall inte! Förstås vill jag läsa fortsättningen Den udda kvinnan och staden då Vivian nått samma åldern som mamman är i Starka band. Kanske vågar man hoppas på försoning?
Senaste kommentarer