Den här korta romanen är en dialog mellan en mamma och hennes 16-årige son Nikolai. Berättelsen är abstrakt och bortom tid och rum. Ganska snart förstår jag att sonen är död och jag börjar genast be små böner om att det här nu inte är autofiktion. Inte förrän jag lyssnat klart på hela boken vågar jag ta reda på det jag befarat; det finns sanningsgrund. Alltså författaren Yiyun Li har haft en son som tog livet av sig vid 16 års ålder.
Det drabbar mig hårt. Vad ska jag nu skriva, om detta bottenlösa mörker?
Jag vet inte om jag hade orkat ta mig igenom den här om jag vetat bakgrunden. När jag inte visste kunde jag fokusera på författarens språk. Hon lämnade Kina och kom till USA i vuxen ålder vilket har gett henne en position att ansätta det engelska språket utifrån. Det märks i hennes text. Tillsammans med Nikolai intar hon ett dialektiskt förhållningssätt till orden.
”’Lider du fortfarande?’ Han var tyst en stund.
’Beror på hur du använder ordet’, sa han. Jag slog upp ordet suffer.
’Att lida. Det kommer från sub, underifrån, och färre, att bära.’
’Om du alltså undrar om jag fortfarande tvingas bära tyngden av att leva’, sa han, ’så är svaret nej. Jag lider inte längre.'”
Mamman föredrar substantiven som likt byggstenar formar en stabil realitet, Nikolai förhåller sig främst till adjektiven och dess värderande funktion. Och kanske var det just känslan av att inte lyckas tillräckligt bra som fick honom att välja att avsluta sitt liv. Det vet vi inte. Inte heller om någon kunde gjort något för att förhindra det.
”’Livet är ofullkomligt, men det betyder väl någonting? Eller?’
’Javisst, det är ett tröstpris’, sa han. ’Men jag lever inte för tröstpriser, kära mor.'”
När chocken lagt sig måste jag ändå tillstå att texten är inte så sentimental som man kan tro faktiskt. Sonen har en raljant lite stöddig ton mot sin mamma som är betryggande. Detta vittnesmål, eller om det är en minnesskrift, är fylld med ljusa minnen. Minnen som garant för någon slags persistens. Om någon dör är minnena allt vi har, det är inte mycket men det är något.
Som en röd tråd upprepar mamman hur hon bannlyst orden ”aldrig”, ”alltid” och ”evigt” men nu när han är död tvingas hon föra in dem i sin ordbok igen.
Den här romanen påminner mig om de görligheter litteratur och fantasi möjliggör. Här kan mamman samtala med sin son. Det är ändå en liten tröst. Även om deras samtal är som kvicksand.
”’Men har du tänkt på att tid som bryts ner så där blir kvicksand’, sa han.
’Ja, det är jag fullt medveten om’, sa jag.
’Och du föresätter dig ändå att leva på kvicksand?’
’Det du kallar kvicksand är vår verklighet.’
’Din och min?’
’Ja, våra gener.’
’Varför lyckas vi inte leva som andra på en lika platt och fast jord som innan det upptäcktes att den var rund?'”
När jag läser på om författaren framkommer det att även hon har försökt ta sitt liv. Denna information sätter berättelsen i ännu ett annat ljus. Mamman kanske förstår sin sons val mer än jag först trodde.
”’Ord, kära mor’, sa Nikolai. ’Vi ska rädda varandras ord har du inte förstått det?'”
Det här var hemskt, och hemskt bra. Jag vill läsa mer av Yiyun Li.
Senaste kommentarer