Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet av Heidi Linde

”Vigdis tänker på de nyblivna föräldrarna från tidigare idag. Allt det nya och magiska som de nu är fyllda av och som ska finnas med dem i dagar, veckor, kanske år. Men efteråt, allt det som kommer sen. Allt som de ska tvingas se av sig själv och hos den andra. Eller som de ännu inte vet något om eller anar hur stort det är.”

Det där som kommer sen, när barnen börjar bli stora, när man närmar sig femtio, när man har levt länge tillsammans med en partner, är vad den här romanen handlar om. Förlagt i ett nutida Norge. Det är träffande och kul, väldigt träffande och kul faktiskt. Jag skrattar och njuter av Lindes småtorra och beska humor. Det blir faktiskt några epifaniska ögonblick rent av.

”Han brukar säga att de är 100% jämställda.”

Vigdis är barnmorska och gift med Rune, de har tre barn. Mamman i familjen Linn-Niklas-Billie har bott i kvinnokollektiv och med sitt utseende kunnat ”välja från översta hyllan”, hamnar nu i en existentiell kris. Romanens berättare växlar mellan protagonisterna Vigdis och Linn. ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis” skrev Tolstoj i Anna Karenina och här får vi vara en fluga på väggen hos två olyckliga familjer. Det är mycket spännande.

Jag har inte läst något av Heidi Linde tidigare, men kanske är hon en ny favoritförfattare, tänker jag. Hon lyckas med att gestalta starka känslor utan att smeta dem på läsaren. Exempelvis när mamma Vigdis smeker sin yngsta son (som snart också han är stor) i nacken och låtsas att den fysiska beröringen är avsedd att borsta bort sand. Karaktärerna är dynamiska, dialogen realistisk och hela temat med relationer oerhört psykologiskt trovärdigt och väl skildrat. Stort fokus ligger på introspektion och karaktärerna är vit medelklass, men man får sig en passande återställare mellan varven i form av sms från Läkare utan gränser som tar emot Linns månatliga bidrag på 80 kr.

Lindes roman tar itu med åldrande på ett sätt som slår an i mig. Igenkänningen är anmärkningsvärt stor när hon skildrar hur den unga Linn som vårdbiträde reagerade över gamla kroppar.

Jag har svårt för slut som knyter ihop säcken alltför väl, jag tycker det känns tillrättalagt. Men alla andra delar i romanen tycker jag mycket om. Stilen påminner om favoriten Nina Lykkes, och jag kommer definitivt att läsa mer av Linde.