Stöld av Ann-Helén Laestadius

Laestadius nya roman Stöld bygger på delvis verkliga händelser. Det handlar som omslaget vittnar om, stöld av renar. Eller snarare om mord och djurplågeri, men lagen är utformad så att brottet betecknas som stöld. Det är värt mycket att författaren berättar om den diskriminering och rasism samt hatbrott som samer drabbas av. För att inte tala om vad de utsatts för genom historien. Det är ett tema som intresserar mig.

Inledningsvis uppstår en skön känsla i mig när jag läser om vardagslivet i Sápmi. Vi får följa Elsa, hennes familj och släktingar under ett decennium. Av den samiska kulturen som är tätt sammanbunden med naturen och renarna, finns mycket att lära. Författaren har skrivit många vackra miljöbeskrivningar. Men framförallt är det här en samhällskritisk politisk roman som också innefattar psykisk hälsa, feminism, rasism, bortglömd landsbygd och klimathot. Samernas leverne hotas dessutom av rovdjur och gruvdrift.

Elsa blir vittne till ett renmord och utsätts efter det för hat och hot. Det är mycket hemskt som händer. Men jag kan ändå inte riktigt känna för Elsa mer än som en karaktär i en bok. Hon känns något tillrättalagd och stereotypisk. Ändå är hon inte i närheten av så klichéartad som skurken. Han är smutsig, sjukskriven, han spottar snus och super, han saknar fruntimmer, har haft en dålig uppväxt. När han ser att himlen är vacker, skiter han väl i det. Han njuter av djurplågeri och fräser snor. Och jag undrar om inte byns prinsessa Elsa också är snorig ibland?

Jag gillar farmor Ahkku bäst. Hon är den mest realistiska karaktären, som jag faktiskt kan se framför mig i sin korta magra gestalt. Hon är snäll och sur, bestämd och egensinnig, men har också fel ibland. Jag förstår att diskriminering leder till minskade friheter exempelvis hur man kan skriva en bok. Många uppskattar säkert Elsas hjältestatus. Men jag hade föredragit om Elsa fick en ”negativ” (realistisk) tanke. Kanske om att det känns jobbigt att åka ut till renarna eller att hon inte har lust att sätta på sig kolten. Åtminstone en gång. Det är helt enkelt inte riktigt så feel-bad som jag vill ha det.

Trots alla dessa ord, romanen är 437 sidor, kommer jag inte karaktärerna riktigt nära. De sista 150 sidor ökar dock spänningen och slutet är fint.

Tack Romanus och Selling för recex!