Nya människor i fel ordning av Jonas Karlsson

Det här är en novellsamling med elva noveller i rätt ordning. De är sammanhängande på det sättet att det rör sig om en näve vuxna personer som vi möter genom olika perspektiv, ofta i jag-form. Mycket bra grepp!

Det handlar om människan och hennes roller, relationer, kommunikation, minnen och även lite om skrivprocessen. Om hur vi läsare får möta bara toppen av isberget och hur en stor massa av författarens tankar, ”börjor” och avsnitt ofta förblir dolda för oss. Han använder själv begreppet vardagsfilosofi i en av novellerna, och det ringar in hela samlingens tema tycker jag. Men det är inte säkert du uppfattar det på samma sätt, författaren lämnar nämligen texten öppen för tolkningar.

”Vi människor är lika. Så oerhört erbarmligt nedslående lika. De avvikelser vi tillåter oss är skrattretande. En färgglad blus, en ny frisyr, en excentrisk hobby eller en och annan radikal åsikt. Det ligger i vår natur att vilja spegla varandra. Den största konflikten pågår inom oss själva. Vi är ju flera olika personer och avståndet mellan dem är längre än till någon annan människa. Därför söker vi likheter hos den andra eller undviker henne helt. För när alla dessa personer och uppfattningar och konkurrerande tankar och åsikter ska rymmas i en och samma människa blir det dubbelt så jobbigt om vi dessutom ska samsas med ytterligare en person.”

Jag tycker väldigt mycket om att Jonas Karlsson ifrågasätter det som människor ofta tar för givet. Han gör det på ett intelligent och lågmält sätt, hela tiden med existentiell klangbotten och samtidigt med en underbar varm humor. Tack vare livlig fantasi lyckas han skapa helt oförutsägbara berättelser med vardagliga mycket realistiska karaktärer. Han sätter huvudet på spiken gång på gång och jag riktigt njuter av hans språk och berättarteknik.

Det märks att Jonas Karlsson dras till det som är lite obehagligt. När det inte blir som man har tänkt sig. Man borde säga ifrån kanske, men det rätta läget vill inte infinna sig. Det är svårt att ta lätt på saker. När man tänker närmare på det, som författaren verkligen har gjort, kan man känna att det är nog egentligen ingenting som är lätt. Att vistas i naturen möjligen.

Jag tycker det här är hans bästa verk hittills. Jag älskar hur han undersöker människans förmåga att tala i förhållande till vilja, tanke och känsla. Och där väl känslorna egentligen alltid vinner över allt annat? Det är skönt att läsa om andras interpersonella missförstånd som uppstår på grund av känslor och den kognitiva dissonansen.

Tack Wahlström & Widstrand!