Mors dag av Klara Wiksten

Jag läser andra böcker nu och skulle bara bläddra lite i den här grafiska novellsamlingen. Men den gick ju inte att lägga ifrån sig sen, jag fick lova att sträckläsa.

De nakna blyertsteckningarna som låter skönja resterna av utsmetad blyerts och utsuddade linjer upprättar en direktlänk till min amygdala. Jag blir väldigt rörd och lever mig in i dessa små korta och samtidigt jättestora berättelser som alla handlar om relationen mellan barn och en mamma som dött för tidigt. Som vissa linjer i boken är suddade men ändå kvar är de döda mammorna. Det handlar om hur sorg och saknad slår ut och förvrider känslor och beteenden kanske i många år efter förlusten. (Bonus: att bli upplyst om microchimerism.)

Hur sekulariserad jag än må vara är jag av den bestämda uppfattningen att moderskapet är heligt. Min mamma betyder mer för mig än ord kan beskriva. Under läsningen slår det mig att jag borde egentligen aldrig beklaga mig över någonting någonsin. Jag har fått ha min älskade mamma hela livet och har det än.

En av mina barndomsvänners mamma dog när vi var i tioårsåldern. Jag skäms och vill be henne om ursäkt när jag inser hur lite jag förstått av vilken jävla tragedi det var. Säkert har jag skyddat mig själv mot smärta och rädsla. Med Klara Wikstens verk i mina händer vågar jag försöka förstå och mer ändå – vågar jag känna – hur det kan vara att förlora en mamma och att leva vidare efter det.

Wiksten är en författare med en alldeles särskild förmåga att skildra människors inre. Hennes böcker är lärorika. Bilder och text harmonierar och gestaltar allvarlig realism, ibland humor, fantasi och fakta. Wikstens konstverk för oss människor närmare varandra. Här finns också en skopa kritik mot vårt ”svenska” sätt att (inte) hantera döden.

Det är Anna som försöker festa bort sin sorg och Fanny som tänker på hur hon som tonåring grälade med sin mamma och mamman sa ”du tar livet av mig” kort innan hon dog. Det är Lasse och Matte som delar sina helt olika mommie issues på psyket. Sorgen letar sig fram mellan garven. Miriam upplever gång på gång sorgen som nioåring när hon blir lämnad av sina killar. Magnus får diagnosen ADHD men kommer på att det är undanträngd sorg som är problemet. Sorgen behöver klappas medhårs och rastas regelbundet, som en hund. Ankans liv handlar om att springa. Linda letar efter vägen ut ur mammalabyrinten men kan leva okej i den också. Sabina är arg istället för ledsen. David har problem med att passa in i den normala världen. Bodils mamma var solen i solsystemet som höll de andra himlakropparna på plats med sin gravitation. När hon försvann blev allt kaos. Lidia saknar sin mamma på ett nytt sätt när hon själv blir mamma. Thomas har aldrig pratat om sin sorg.

Jag gråter som ett litet övergivet barn genom nästan hela boken och enligt författarens devis är det just vad jag behöver. Wiksten menar att vi ska bjuda in döden i livet. Att läsa den här boken är ett bra sätt att göra det.