Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

Jag öppnar boken och sen har texten mig i sitt grepp, ett hårt grepp som varar till sista sidan.
Bokens jag Ellen, berättar i dåtid om när hon var 11 år.
Hennes pappa är psykiskt sjuk och gör resten av familjens liv outhärdligt. Brodern är våldsam, mamman vägrar låta sig tyngas ner och upprepar sitt mantra ”vi är en ljus familj”. Ellen bemästrar livet med hjälp av mutism.
Mutism betraktas som ett sjukdomstillstånd, vilket framstår som givet med tanke på hur människor oftast fungerar. Men jag tycker mig förstå den. Det finns något lockande i tystnaden. Vad är egentligen så viktigt att det måste sägas högt? I samtalet uppstår så många lögner, medvetna och omedvetna. Tystnaden var för Ellen en möjlighet, ett svart golv att stiga ut på.

Aldrig har jag läst något så drabbande om vilsenheten som uppstår i mellanrummet av att vara varken barn eller vuxen. För Ellen, som verkar lida av både endogen och exogen depression finns ingen väg att beträda. Det finns bara mörker. Det blir övermäktigt för henne att ha hela sitt liv framför sig. Hur ska det levas? Ska hon fortsätta att existera eller inte?

”Kanske var det så att jag slutade tala för att min önskan hade gått i uppfyllelse. Man tror att man vill att det man önskar slår in. Men det vill man inte. Man vill aldrig få sina önskningar uppfyllda. Det rubbar ordningen. Ordningen så som man egentligen vill ha den. Man vill bli besviken. Man vill såras och kämpa för sin överlevnad. Man vill få fel presenter på födelsedagen. Man kan tro att man vill få det som man har tänkt, men det vill man inte.”

”Natten var en vän. Tystnaden var ingenting märkligt i natten. Och ensamheten var oförställd. Inte som på dagen när min tystnad liksom var en reaktion mot mamma eller min bror.”

”Det är som att varje situation letar efter balans. Varje möte vid kylskåpet, varje stund är det någonting som måste balanseras. Att leva tillsammans var kanske just det, att flytta runt balanspunkten tills alla kunde stå ut.”

Välkommen till Amerika är fenomenal feel-bad.