När jag häromdagen såg filmen The Zone of Interest tänkte jag på att jag älskar konst som låter sig färdigställas av människan som tar den i anspråk. Filmen skakade verkligen om mig och var djupt obehaglig men innehöll inte enda explicit våldsam eller blodig scen, inget vapen syntes i bild. Det räckte att se koncentrationslägrets murar för att avgrunden skulle öppna sig inom mig. Hade jag inte haft några förkunskaper om förintelsen hade filmen förmodligen knappt påverkat mig alls. Upplevelsen av konst, filmer och böcker blir som starkast när mitt medvetande får känna sig fram på egen hand. Om upphovspersonen tvärtom serverar mig hela den eländiga bilden brukar jag bli motstridig, då går jag i försvar och stör mig på att våldet reproduceras.
Samanta Schweblins debutbok är just ett sådant konstverk. Hon bygger upp en jävla stämning avhängig läsarens egna rädslor. I samma stund jag förstår att räddningsavstånd avser det avstånd mellan förälder och barn som möjliggör att föräldern kan avstyra en olycka, blir jag på helspänn och paranoid. Sen sträckläser jag boken för jag kan helt enkelt inte sluta.
”Jag är som fången i den här berättelsen. Jag vet att det är så, men ibland är det ändå svårt att fortsätta framåt. Kan det ha något att göra med det som sköterskorna injicerade?”
Det börjar in media res med pojken David som pratar med den döende Amanda om maskar. Det är oroande, det är bråttom, det är oklart om vi kan lita på vad de säger och diegesen rullas upp baklänges. Det tycks handla om miljöförstöring.
Författaren är från Argentina och som så ofta i böcker från den delen av Amerika finns inslag av magisk realism. Men de övernaturliga inslagen kan tack vare de stora och väl valda luckorna i texten finna en lämplig förklaring i varje läsare.
Det här är en mycket suggestiv och intensiv kortroman som förmodligen kommer att älskas av dig som gillar att läsa mellan raderna och öppna slut. Den är översatt av Lina Wolff vilket väl egentligen säger allt.
Senaste kommentarer