Sunne i Värmland (författarens hemort) firar jubileum och lanthandlare Stellan Jonsson Lök blir ombedd att skriva en bok om berömda män som har koppling till platsen. Men Stellan – liksom många andra – tenderar skriva för mycket om sig själv. Dock skriver han en hel del om konstnären som inte kan måla, prästen som inte tror på Gud, en astronaut som vill dra sig undan med flera.
Boken som jag lyssnar på är uppläst av den fenomenala Reine Brynolfsson, berättarjaget är Stellans. Likt en lök skalas lagren av honom ett efter ett och först mot slutet har jag som läsare fått en hyfsat klar bild av vad Stellan är för en person.
Den börjar enormt starkt. Jag var idel öra den första tredjedelen när bilden av Stellan sakteligen klarnar, men sen glider Tunström iväg på stickspår och det glappar i vår kontakt.
Göran Tunström har ett fantastiskt poetiskt språk. Romanen tar itu med existentiella spörsmål och människans olika sidor. Det är uppenbart att författaren ser världen som den är och inte som den borde vara. Karaktärerna är komplexa och det finns en suggestiv kraft.
”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, då växer det sly överallt.”
Jag har inte läst Jularoriet än, men det blev jag väldigt sugen på att göra.
Det här är min 26:e bok i listan med böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Det är totalt 32 böcker som utgivits mellan 1989 och 2020. Jag har antagit den här utmaningen #augustprisprojektet tillsammans med Mösstanten och Kicki.
Senaste kommentarer