Jag tänker mig att det här är författarens fantasier, teorier och bearbetning av den verkliga lillebroderns självmord (som jag redan läst om i Natten innan de hängde Ruth Ellis).
”’Det bara blev så’, brukar mamman säga, ’hur kunde det bli så? Jag ville ju inte det här!’ Och så sökte hon efter den som bar skulden och hon fann honom i samma rum: pappan.”
Det är femtiotal. Gunnar är 16 år när han möter friheten i att bo ensam kvar i huset som ska renoveras. Hans pappa, predikanten och hans deprimerade mamma har tillsammans med de yngre syskonet tillfälligt flyttat. Storasystern (författaren) bor nu i Lund och är tillsammans med en poet. Det här är Gunnars berättelse om hur han kämpar med det yttre och inre livet, sitt privata och sin del i det kollektiva, det goda och onda i sig själv. Han försöker undvika att bli utskrattad på fabriken där han arbetar och han söker efter skönheten i tillvaron. Han hittar den i musiken, men den glider undan för honom. Vuxenblivandet, sexualiteten, prestationerna och arvet efter mamman är några av hans andra angelägenheter.
”Han känner redan efter några veckor att han själv, om han var tvungen att fortsätta här på fabriken för all framtid, omöjligt skulle kunna leva ett liv utanför det här arbetet. Han skulle inte orka med själen. Den skulle bli en alltför stor börda ovanpå den som den materiella bristen lagt på honom, för om själen fanns, skulle den ideligen påminna honom om nånting ännu viktigare som han saknade.”
Strömstedts gedigna kunskaper om mänsklig psykologi och hennes formidabla formuleringskonst träffar ofta mitt i prick. Hennes prosa är direkt och liksom varm och len, som en stabil och tröstande hand. Här finns inga onödigheter och banaliteter. Jag fastnar för hur hon beskriver spegeln som krossar människans lust och glädje: ”Malligheten pyser långsamt ur honom, när han står och ser på sig själv. Har han någonting i denna världen att berömma sig av?” En lillgammal flicka beskrivs så här förslaget: ”Hon hör till dem som omärkligt glider över från liten flicka till tant, utan att våga passera de bråddjup en ung kvinna måste se ner i och sen svinga sig över av egen kraft.” Om vad Gunnar hittar i Beethovens toner: ”Där kom tonerna som underverk, som något ofattbart, som påminde om att skönheten finns och att glädjen och sorgen och hela livet kan beskrivas och förklaras.” Hon sätter fingret på vad som kan kännas fel i möten med vissa människor: ”Varför känner han det som om hon med berått mod försöker stänga en dörr för honom?”
Det är kanske aningens väl tilltaget emellanåt, sentimentalt och bombastiskt i överkant. Men på det stora hela tycker jag det här är helt fantastisk läsning, ännu en gång. Strömstedt har kommit att bli en favorit. Jag vill som Sten & Stanley också vara din, Margareta! Och läsa allt du har skrivit.
Senaste kommentarer