Fördolt är minnet av människan av Mohamed Mbougar Sarr

Här har ni Boken med stort B. Mästerverket, den slutgiltiga romanen rent av? Som ett fönster mot världen, trumfkortet på hand, som försätter kungen i schack matt. Som utgör en katedral och en arena, en himlakropp, en flammande appell som manar till passionerad konflikt. Som knuffar omkull läsaren och avfärdar motargumenten innan de uppstått. Mohamed Mbougar Sarrs chef‑d’oeuvre som har (nästan) allt; intelligensen, språket, temat, formen, originaliteten, vändningarna, spänningen, psykologin, allvaret och lättsamheten. Som är kritisk och politisk utan att vara uttalat kritisk eller politisk. Som är lika delar Afrika och Europa, kärlek och hat, rik och fattig, natur och kultur, vit och svart, krig och fred, nutid och historia. En stor bok, som handlar om.. ehh ingenting:

”Försök aldrig berätta vad en stor bok handlar om. Men om du gör det finns bara ett svar: ingenting. En stor bok handlar enbart om ingenting, och ändå finns allt där. Gå aldrig mer i fällan att berätta vad en bok handlar om när du känner att den är stor. Den fällan gillras av den förhärskande åsikten. Folk vill att en bok ska handla om någonting. Sanningen, Diégane, är att bara en medelmåttig eller dålig bok handlar om något. En stor bok har inget tema och handlar inte om någonting, den försöker bara berätta eller upptäcka någonting, men bara det är allt, och detta någonting är också allt.”

Sarr må vara en ”hapax – en av de himlakroppar som bara dyker upp en enda gång på den litterära himlen”, men jag måste våga mig på att trotsa honom. Fördolt är minnet av människan handlar om två senegalesiska författare som bor och utbildar sig i Frankrike (som Sarr själv). Den ena är ung, heter Diégane och han letar efter den andra – Elimane. Den sistnämnde är baserad på författaren Yambo Ouologuem (1940-2017) som blev utsatt för rasism och anklagad för plagiat av det franska litterära etablissemanget. Det här är verkligen en bok om allt (och alltså ingenting); kärlek, sökande, bildning, utveckling, rasism, kolonialism, litteratur, plagiat, verk och person. Författaren behärskar filosofi, politik, psykologi, historia, feminism med mera. När Sarr beskriver det lockande väst, associerar jag till patriarkatet och SCUM-manifestets Daddy’s girls, (kvinnor som går mäns ärenden).

”..kolonisationen sår ödeläggelse, död och kaos hos de koloniserade. Men den sår också – det är det mest djävulska resultatet – en önskan att bli det som har förstört dem.”

Var och en måste dock läsa själv, ge sig in i labyrinten för att uppleva hur det är på insidan, delta i kurragömmaleken med Sarr, och sen hitta sin egen väg ut. Det är ljust där inne, jag skrattar en hel del (”Den där afrikanen har läst allt, verkligen allt, från Homeros till Baudelaire.” Från Grekland ända till Frankrike wow!) Och kliar mig i huvudet. Texten tycks vrida sig runt sig själv. Läsaren snurrar som i ett kalejdoskop, varv efter varv. Jag hade ett sjå att hålla reda på berättarnivåerna. Fördolt är minnet av människan är en intelligent och intellektuell, teknisk perfekt roman, rättvist belönad med Goncourtpriset 2021. Kanske ändå lite för intrikat, tror Duras hade kallat den manlig. Fördolda är nämligen också mina känslor för karaktärerna. Men nog är jag engagerad ändå, upprymd.

”Jag slår vad om att du är författare. Eller författarlärling. Bli inte förvånad: jag har lärt mig känna igen människor av ditt slag vid första ögonkastet. De betraktar saker och ting som om de inom sig dolde en djup hemlighet. De betraktar en kvinnas kön som om det innehöll lösningen till deras egen gåta. De estetiserar. Men en fitta är bara en fitta. Ni borde inte sväva ut och förfalla till lyrik och mystik när ni låter blickarna drunkna där. Man kan inte uppleva ögonblicket och samtidigt beskriva de. […] Författarna, och jag har känt många, har alltid varit mina mest mediokra älskare. Vet du varför? För när de älskar tänker de redan på scenen som upplevelsen ska generera. Deras smekningar blir värdelösa därför att de fantiserar om vad de kan eller ska göra av dem, alla deras stötar försvagas av fraser. När jag pratar med dem under kärleksakten hör jag nästan deras ’mumlade hon’.”

”..eftersom kvinnor ofta är intelligentare än män skulle män som vill förföra vinna på att framstå som obetydliga i stället för att göra sig tillåtlöjen i sina ansträngningar att briljera.”

Jag är mäkta imponerad av hantverket. Att han i den litterära inkontinens tid (då ingen verkar kunna låta bli att skriva) lyckas få fram något så särpräglat och personligt. Mohamed Mbougar Sarr ÄR litteratur. Han skriver också något i stil med att litteraturen kan nog inte rädda världen men däremot förhindra att man flyr den. Det är mycket som är häpnadsväckan med Fördolt är minnet av människan, men mest häpnadsväckande är nog ändå hur Sarr tycks kunna se in i framtiden gällande mottagandet av boken. Den som inte tycker någon någonsin ska använda n-ordet får kanske läsa något annat. Med polemiska assegajer attackerar Sarr sina rasistiska kritiker innan de ens har läst boken. Det är så smart och KUL också. Här läser jag den mest pretentiösa sexscen (sidan 356).

”..att man har ett sår betyder inte att man måste skriva om det. Det betyder inte ens att man drömmer om att skriva om det. Än mindre att man kan skriva om det. Är tiden en mördare? Ja, Den dödar illusionen om att våra sår är unika. Det är de inte. Inget sår är unikt. Ingenting mänskligt är unikt. Allt blir fasansfullt allmängiltigt med tiden. Det uppstår ett dödläge: men det är i det dödläget som litteraturen kan uppstå.”

”Men ingen förblir densamme. Är det ens önskvärt? Att man skulle kunna förbli sig själv evigt trogen är inte bara en chimär, det är en blindhet som livet sätter sig över: livet med sina oförutsägbara förändringar, sin ovisshet och oanade tillfälligheter som ibland pulvriserar värderingar och principer som man ansett och utgivit för orubbliga.
Ibland får jag höra att man ska vara trogen det barn man en gång var. Det är en både fåfäng och skadlig strävan. Det är ett råd jag aldrig skulle ge. Blicken som barnet ger den vuxne person man har blivit är alltid besviken eller skoningslös, även om man har förverkligat sin dröm. Det betyder inte att den vuxne per automatik är utdömd som ett fuskverk. Bara att ingenting någonsin kan motsvara barndomens ideal eller starka naiva drömmar. Att bli vuxen innebär alltid att man är trolös mot sitt unga jag. Men det hör också till barndomens skönhet: den är till för att svikas och ur det sveket uppstår nostalgin, den enda känsla som kanske, då vi närmar oss slutet, ger oss möjlighet att åter bli rena och oförstörda som i barndomen.”

Det här är boken. Inte bara att läsa utan att äga. Den måste läsas, och läsas om. Ni vet den där frågan om vilken bok man skulle ta med till en öde ö, det här är den boken.