Som titeln belyser är det här en kärleksroman om färgsvaga och konturlösa samtidsmänniskor som lever i ett högt tempo. Vi följer ett heterosexuellt kanske-par och deras bekanta som alla är runt trettio enligt personnumret men den så kallade ”biologiska åldern” lär vara högre med tanke på hur de festknarkar och super. Någon har begynnande leverskador vid 35. Den åldern vid vilken man anses vuxen verkar dock dröja allt längre.
Allegro pastell är för mig just som omslagsfotot; ett redigerat foto med människor som ger sken av att vara avslappnande men egentligen poserar, selfien är tagen snett underifrån för att framhäva käkbenet på bästa sätt. Romanen osar självcentrering, fåfänga och ängslighet. Medelklassens skamliga bravader torde syfta till att dissa borgerliga ideal som äktenskap och barnalstring med konsekvenser som instabilitet, ångest, barnslighet och en oavbruten SKITNÖDIGHET. Som studsbollar utan gränser eller hinder far de omkring med hela västvärlden som sin lekplats.
Läsaren får åka med på den bergochdalbana som innefattar rusiga toppar och svackor med baksmälla och psykologiserande samtal. Det kostar att ligga på topp, att hänga på de coolaste klubbarna, att hålla alla dörrar öppna och leva som om livet är oändligt. Ingen meditation i världen kan väga upp alla moraliska tvivelaktigheter som huvudkaraktärerna pysslar med.
Det blir tydligt att medelklassen i vår samtid nu kommit så långt, (eller egentligen backat), i riktning bort från moraliska (religiösa) hållpunkter, att det närmast liknar ett paradigmskifte. Samtidstropen innefattar att allt ska vara möjligt för alla, den individ som misslyckas gör det för att hen inte kämpat tillräckligt och vi blandar ihop behov och önskningar. Dessutom tar vi den materiella livsföringen för given och likaså den fysiska kroppen. En tjock tröja handlar man inte för att slippa frysa utan för att se mysig ut på julfotona. Sekulariserade som vi är tycks vi ha tappat bort de grundläggande moraliska principer vilka hjälpte oss identifiera makt och förtryck. Att ta betalt i samband med en tinderdejt exempelvis är prostitution men i vår nyliberala samtid använder man inte gärna de rätta begreppen. Skryt är att ”inte be om ursäkt för sig själv”. Inte vill man kalla en glad, ung, cool partykille för alkoholist eller knarkare. Kroppen bryr sig dock inte om på vilka klubbar giftiga substanser inmundigas.
Jag älskar när författare sätter fingret på samhällsproblem och Leif Randt gör det elegant och med ironi. Vi slipper alltför många namn på märken och dylikt i syfte att konnotera ängslighet. I motsats till allegro går romanen i adagio, det känns som att den står och stampar lite men det gör faktiskt inget. Mitt intresse är konstant. Däremot tycks han lägga lite väl många av de ruttna sidorna på den kvinnliga protagonisten? Kanskemännen känner jag sedan tidigare, och visst, det är väl på tiden att även kanskekvinnan gör entré i litteraturen. Det är hon som säger saker som att det mest avgörande med att få barn är att betrakta sig själv och se hur man förändras.
”..vissa flirtar miste helt enkelt all sin tjusning så snart kontrastytan för det egentliga förhållandet försvann..”
Man kan tycka att distansförhållande vore perfekt för en kanskemans och en kanskekvinnas romans som inte får likna ett förhållande-förhållande. Men nej, även det innebär att binda upp sig i för hårda linor. Då kan otrohet öka spänningen. Men att kalla det otrohet är förlegat – en modern människa trotsar givetvis också monogamins ideal. Att erkänna sig svartsjuk det vill säga svag är inte coolt, alltså inte ett alternativ.
”..dessutom ursäktade hon sig för det hastiga uppbrottet, men Jerome sa ”nej nej du gjorde helt rätt, jag var på vippen att känna mig säker med dig..”
Här ratas människor som ”känner efter för mycket” och det är ironiskt eftersom det är vad de själva gör hela tiden, inneslutna i sina rus och egon. Magkänslan lyser med sin frånvaro. Medveten närvaro innebär att hantera och påverka andras utifrånblickar på sin persona. När karaktärerna skriver brev till varandra slår det mig att de vardagliga samtalen (i telefon) fått ge vika för olika former av textmeddelanden vilket ytterligare separerar människor. Att formulera sig i text ger utrymme för det svårtolkade och storslagna som vardagspratet varken förmår eller kräver.
”ända sedan pappa dog i cancer tror jag på godtycklighet”
För den som blev helt trött och kände sig gammaldags nu rekommenderar jag Anna Björklunds Kvinnomanualen där hon låter röna ett motsatt budskap.
Senaste kommentarer