Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke

Inte har Knut det i alla fall. Jag har däremot väldigt roligt tack vare Nina Lykke som gör ett fantastiskt jobb när hon ikläder sig den störtade kulturmannen person. Hon försvarar honom, hon känner med honom, hon låter oss skratta med och åt honom. Knut är snart sextio och tvingas leva ett (nästan) vanligt liv utan berömmelse, groupies eller positiv kritik och det är inte roligt alls. Dessutom i dessa konstiga tider, vad är det med folk?

” världen har ätit och smält och skitit ut honom”

Det var decennier sedan han slog igenom med den ”berömda boken”. Nu har han skrivkramp, skulder, kass kontakt med sin son, han är olyckligt skild och hans enda vän är en granne som han sporadiskt super tillsammans med. När vi träffar honom har han precis fått en inbjudan som reserv till en litteraturfestival, där han ska samtala med en kvinnlig författare som i sin senaste bok utmålat honom som en äcklig snuskgubbe. Han strategi är ”never complain, never explain”. Men han behöver pengarna så han tackar ja.

Knut må vara en mossig karaktär men Nina Lykke är det då sannerligen inte när hon skildrar den moderna människans credo. Här kastar hon sig ut, passerar gränser och tabun, går i polemik med woke-kulturen och hennes samhällskritik balanserar på gränsen. Det är radikalfeministiskt, relevant och väldigt roligt. Jag lyssnar på boken och vill aldrig att den ska ta slut.

Knut stör sig på:
– förtal och uthängningar
– digitaliseringen med sociala medier och alla valmöjligheter som mest leder till skrollande
– hur man behandlar pappersböcker, ger bort gratis
– att folk inte läser böcker längre, elever ska skriva uppsats om en bok som de läst utdrag ur
– normalisering av bdsm, analsex, gruppsex
– ”verklighetsförfattare” som hävdar att de skriver sanningen
– att allt möjligt kan kallas konst
– kulturell appropriering
– kvinnokläder som passar för strippor (höga klackar, inlägg som förstorar och lyfter bysten, jämför kukförstorande inlägg)
– könsdysfori
– krav på konsensus
– bristen på jobbiga känslor i offentligheten, som irritation, ilska
– att allt redan sagts av medelklassen
– uppmärksamhetsekonomi (skitsamma hur du väcker uppmärksamhet)
– föreläsningsvurmen

”Vad är det för fel med den här världen? Knut hade inte tänkt på sex förrän hon kom gående. Långt därifrån. Han hade fullt upp med att förtränga åsynen av en främmande mans rövskåra men universum är inte färdigt med Knut än för här kommer en vandrande sexmaskin med följande besked: Kuken vill kanske inte stå men upp ska den! Ställd dig upp!”

Det fiffiga med Lykkes text är att den går att tolka som antingen en samtidskritisk satir – och då har Knut rätt i sina synpunkter – eller så är det Knut som är skämtet. För mig gäller ett tredje alternativ; en kombination. Jag är lite av Knut! Jag tycker också att det är problematiskt med dagens individfokus och hur omgivningen ska anpassa sig efter den enskilde. Jag håller med om allt jag listat ovan. Det var inte bättre förr men det är sämre nu. Och jag tror också att Ciceros råd (allt som behövs är böcker och en trädgård) är lösningen på allt. Men jag är också hon som kritiserar Knut, så det blir dubbelträff på mig här. Skönt att kunna skratta åt hela joxet.

För även om Knut är vass i sin samtidsanalys är han faktiskt också helt tappad bakom vagnen. Det går därför inte att lita på honom. Han har både rätt och fel, och vilket som är vilket är lämpligt att diskutera i en bokcirkel.

”För det var hon som kommit fram till honom. Hon hade haft med sig en öl till honom. Det var det som hänt, i verkligheten. Och inte nog med det. Sen hade hon satt sig i hans knä och dragit honom i skjortkragen och på skoj låtsats försöka strypa honom. Hon hade verkat gränslös som om hon var kapabel till vad som helst och Knuts första reaktion hade varit en blandning av rädsla och upphetsning. Så naturligtvis fick han en högst ofrivillig erektion.”

Den största och allvarligaste kritiken riktar Lykke mot det översexualiserade samhället och idén om att kvinnor vill ha lika mycket sex som män. ”Att bägge könen är ”lika kåta” är enligt Nina Lykke en myt som odlades under den sexuella revolutionen, och som männen gärna vill tro på för att få ligga mer.” Att byta plats på könen i en situation med låtsasstrypning är en omöjlighet. Kvinnor är rädda för män, män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem.

”när statligt stödda sexologer försöker trycka upp butt plugs i arslet på en och det finns fullt med gratisböcker överallt, då tappar jag lusten att både knulla och läsa”

Berättargreppet är lite lurigt. Det är en utomdiegetisk berättare som fokaliserar Knut i tredjeperson men Knut framstår som opålitlig. Hans självbild stämmer inte överens med hur han blir bemött av omgivningen. När Knut ”märker” saker (till exempel att publiken tappar intresset) vet man inte om det är vad som händer eller om det är hans bittra feltolkning. Jag föredrar första person singular.

Det är som att höra mig själv när Knut pratar om samtidsmänniskan: ”..vad hände med något så enkelt som ordet flit, anspråkslöshet, måtta? Vi är bara lata. Vi är bara giriga. Vi står inte ut med att ha tråkigt. Vi är njutningslystna. Vi är överstimulerade. Vi är några riktiga arslen. Skärp dig! Men det orkar jag inte, för jag är lat. Och fet, lägger han till. Vi är feta allihop. Feta och lata.”