”Om en liten andel av alla rävar söker människors sällskap, är det då inte troligt att en liten andel av alla människor har genetiska anlag för att bli vän med rävar?”
Ja det verkar inte bättre. För mellan det vilda och domesticerade, det civiliserade och naturliga, mellan fakta och fabel uppehåller sig Catherine Raven tillsammans med Räv som besöker hennes mark.
”När vi tillbringar tid med våra sällskapsdjur blir de mer som vi. När jag tillbringade tid med Räv blev jag mer som han.”
Hon har levt som ensamvarg sedan hon lämnade sitt dysfunktionella föräldrahem som femtonåring. Människor ljuger för mycket och imponerar inte på Raven, det gör däremot djur och natur varför hon utbildat sig till biolog. Men det är viktigare att ha ett mål än ett yrke, menar författaren som i brist på trygg anknytning lever med djur och växter. Hon försörjer sig genom att skriva och undervisa.
”’Varför dör män före sina fruar?’ Jag pausar innan den slitna poängen. ’För att de vill det.’ Jag berättar för dem att honorna lever längre än hanarna för att vapitier är däggdjur. Bland däggdjuren lever det kön längst som har ansvar för avkomman. […] ’Hanar ägnar sig åt aktiviteter’, säger jag, ’som inte är evolutionärt stabila.'”
Det här är en humoristisk skildring för den med stort gigantiskt biologiintresse. Om man blandar Aase Bergs tuffa prosa och korsar den med Patrik Svenssons hamnar man kanske i närheten av Ravens. Detaljerna i Räv och jag är för min smak på tok för många, det är inte björnar utan svartbjörnar, inte ärtbuskar utan sibiriska ärtbuskar, inte lera utan alkalisk lera, inte hjort utan svartsvanshjort och så vidare. Hon hoppar mellan ämnen och pressar in fakta vilket gör prosan babblig och splittrad, ungefär som ett alldeles för långt smatterband. Man hajar till och tycker det är kul först när det sätter igång, men snart tröttnar man på oväsendet och längtar efter tystnad.
”Att äga mark innebär att ha ett stort ansvar. Varje steg man tar, varje gång man anlägger, varje ogräs man drar upp och varje träd man planterar, får ungefär hundra miljoner konsekvenser.”
Jag tror verkligen att det här är en bra bok. Bara det att jag inte gillar den. Jag föredrar att läsa om människor framför djur och växter. Men jag är glad att jag stod ut med pratsjukan, detaljerna och de lite töntiga namnen på enar och fåglar för jag hittade också guldkorn; samhällskritiken, litteraturreferenserna och de eleganta iakttagelserna om mänskliga manér.
”Jag hade försökt definiera vem jag var med hjälp av ett substantiv, en titel som fastställde vad jag arbetade med, när jag borde ha använt mig av verb. Substantiv som beskriver vad någon gör är vilseledande. Kanske är det avsiktligt. Jag skulle föredra att någon sa till mig han sjunger, i stället för han är sångare. Det sista försöker knuffa mig åt ett håll, dit jag kanske inte vill.”
Senaste kommentarer